Inlägg

Ett avlägset och underligt landskap

Fem allvarliga män står uppställda i en halvcirkel. På bordet framför dem ligger en människokropp vriden så att den uppskurna bukens innanmäte exponeras för bildens betraktare. Den dödas huvud är täckt av ett tunt tyg och genom det kan ansiktsdragen anas. En kirurgisk kniv vilar på likets ena lår. Centralt i bilden återfinns en möbel där ett antal anatomiska instrument står uppställda på hyllorna. Den vänstra kanten flankeras av en flådd manskropp och den högra av ett skelett. Högst upp i bilden finns en jordglob och på den syns en stor landmassa med texten: “AMERI”.

Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung (1656).

Så kan i korthet den graverade titelsidan till den första tyska utgåvan av Giulio Casserios (1552-1616) anatomiska tavlor, “Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung” (1656), beskrivas. Samma grundscen, ett antal män uppställda kring ett blottställt lik, känner vi igen från andra av periodens anatomiska verk. Utan tvekan mest berömd i detta sammanhang är den graverade titelsidan till Andreas Vesalius (1514-1564) anatomiska portalverk “De humani corpori fabricus” (1543).

De humani corporis fabrica (1543). Bild: Wikipedia. Public domain.

I jämförelse med detta magnifika träsnitts myllrande scen, så är innehållet på den motsvarande titelsidan i “Anatomische tafeln” betydligt mer avskalat. Den konstnärliga kvaliteten kan inte sägas vara mer än medelmåttig. Utförandet känns ganska taffligt, krasst sagt, men det gör definitivt inte bilden ointressant.

Detalj från graverad titelsida. Skelett.

Den här bokens tillkomsthistoria är förhållandevis komplicerad med många inblandade personer, men jag ska ändå göra ett försök att kortfattat sammanfatta den. Den italienske anatomen Giulio Casserio, född i Piacenza, var verksam vid det traditionsrika universitetet i Padua. Han gav ut två verk under sin livstid, “De vocis auditusque organis” (1600-1601) och “Pentaestheion” (1609).

Därutöver planerade Casserio också ett större anatomiskt verk, omfattande hela människokroppen, och som en del av detta lät han beställa en mängd detaljerade anatomiska planscher som ritades av den italienska konstnären Odoardo Fialetti (1573-1638, senmanierist och elev till Tintoretto) och graverades av Fransceco Valesio (f. ca. 1560). Trots att arbetet fortgick i omkring två decennier så var det ambitiösa projektet ännu opublicerat vid Casserios bortgång 1616.

Detalj från graverad titelsida. “Muskelmannen”, ett exempel på det som med en konsthistorisk term kallas écorché (från franskans verb écorcher, flå). Konstnärliga motiv kunde vara den grekiska mytologins Marsayas eller den kristna aposteln Bartolomaios som båda flåddes levande.

Efterträdare på Casserios lärostol i Padua var flamländaren Adrian van den Spiegel (1578-1625). Vid sin död hade också denne opublicerade manus och det blev den som i sin tur efterträdde honom, Daniel Bucretius (även känd som Daniel Rindfleisch, d. 1631), som kom att ombesörja deras utgivning. Bucretius hade dessutom förvärvat Casserios tryckplåtar av dennes arvingar och det var så det kom sig att tre olika postuma verk kunde ges ut i Venedig år 1627, vilka samtliga innehöll illustrationer framställda efter Casserios anvisningar: Spiegels “De humani corporis fabrica libri decem” och “De formato foetu”, samt även Casserios “Tabulae anatomicae”.

Samtliga sidor i Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung (1656). S.k. ”pivot view” i Umeå universitetsbiblioteks digitala samlingar.

Casserios anatomiska tavlor utkom i flera utgåvor. Illustrationerna hade från början producerats i folioformat, men 1632 graverade Matthäus Merian (1593-1650) om dem i det mindre kvartoformatet. Det är dessa plåtar som slutligen ligger till grund till Simon Pauliis (1603-1680) tyska kvartoutgåva från 1656, den bok där vi också finner det graverade titelblad som vi här tittar närmare på.

Simon Paulii var en dansk anatom och botanist, i dag antagligen mest känd för att han gav ut den första illustrerade örtboken i Skandinavien, “Flora danica” (1648). Jag har inte hittat någon uppgift om vem som graverade titelbladet i Casserioutgåvan. Kanske var det den ”A. Frölich” (Andreas Frölich?) som låg bakom porträttet av Paulii som finns längre fram i samma bok?

Männen som står uppställda kring den dissekerade kroppen föreställer några av den tidens främsta anatomer, från vänster till höger: Thomas Bartholin, Jean Riolan, Simon Paulii, Giulio Casserio, Johannes Vessling. Denna illustration har emellertid en tidigare förlaga och personerna var utbytbara. Första gången som den här scenen användes var i Jean Riolans “Encheiridium anatomicum et pathologicum” (1649), men då var det Guy Patin, Johannes Vessling, Jean Riolan, Adriaan van Valkenburgh och Albert Kyper som avbildades.

Graverad titelsida. Encheiridium anatomicum et pathologicum (1649). Bild: Wellcome Collection. CC BY 4.0.

Senare återkommer samma bild också i andra verk, bland annat i den andra upplagan av Sibout Hemsterhuis “Messis aurea exhibens anatomica” (1659) och där har figuren längst ute till höger raderats och graverats om. Tysken Kyper har fått stryka på foten och har ersatts av en annan person som inte är namngiven, men som har sagts föreställa Olof Rudbeck d.ä. (1630-1702). Detta skulle i så fall vara det första kända porträttet av honom.

Det är alltså en variant av denna bild som vi hittar även i “Anatomische Tafeln” från 1656, men som sagt med ytterligare ett delvis annat persongalleri. Detta var en storhetstid för anatomin. 1500- och 1600-talet var den tid då grunderna lades till en modern vetenskap om kroppen. Renässansen och den tidigmoderna tiden gav en ny bild av människans fysiska insida.

Det är i detta perspektiv som jordgloben och landmassan med texten AMERI längst uppe på bilden kan förstås. Amerika var fortfarande till stora delar okänt land för de europeiska utforskarna. Anatomerna skulle på samma sätt som de stora upptäcktsresandena ses som heroiska utforskare av nya världar. Jonathan Sawday skriver i ”The body emblazoned” (1986) följande om parallellerna mellan de anatomiska undersökningarna och de stora geografiska upptäcktsresorna under samma tid:

“Like the Columbian explorers, these early discoverers dotted their names, like place-names on a map, over the terrain which they encountered. In their voyages, they expressed the intersection of the body and the world at every point, claiming for the body an affinity with the complex design of the universe. This congruence equated scientific endeavour with the triumphant discoveries of the explorers, cartographers, navigators, and early colonialists. And in the production of the new map of the body, a new figure was also to be glimpsed – the scientist as heroic voyager and intrepid discoverer. The body was a remote and strange terrain into which the discoverer voyaged.”

”… a remote and strange terrain into which the discoverer voyaged.” Detalj från graverad titelsida. Jordglob.

Likt upptäcktsresorna så hade dissektionskulturen mörka baksidor: våld, makt, kolonialism. De kroppar som användes för de anatomiska studierna kom ofta från personer som hade dömts till döden. Efter att ha avrättats så hamnade de på anatomens bord. På den graverade titelsidan i ”Anatomische Tafeln” är det den nakna kroppen som likt den Nya Världen ligger blottad för anatomens/upptäckarens olika instrument. Här går det naturligtvis att spåra en hel rad underliggande maktdiskurser. Om man i dag känner att det vilar en lätt kuslig stämning över bilden så är det därför kanske inte helt utan grund.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat hela denna bok och den kan läsas här: “Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung”.

 

Litteratur:

Ciobanu, E.A.A. (2013). Fashioning iconicity within the early modern ”Apolline discipline” of anatomy. Analele Universitatii Ovidius Constanta, Seria Filologie, 24(2), s.17–28.

Hagelin, Ove (1987). The art of writing and drawing: a selection of one hundred books from the Ekström Collection. Stockholm: Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek (The National Library for Psychology and Education) (SPPB).

Riva, A et al. (2001). Iulius Casserius (1552-1616): the self-made anatomist of Padua’s golden age. The Anatomical record, 265(4), s.168–75.

Roberts, K. B. & Tomlinson, J. D. (1992). The fabric of the body: European traditions of anatomical illustration. Oxford: Clarendon.

Sawday, Jonathan (1995). The body emblazoned: dissection and the human body in Renaissance culture. London: Routledge.

En bok för den som vill lära sig teckna

I Ekströmsamlingen ingår två olika utgåvor, båda från första hälften av 1600-talet, av den italienske barockkonstnären Guercinos modellbok. Den här sortens handledningar, som inte var ovanliga vid denna tid, var tänkta att användas som hjälpmedel för den som skulle lära sig att teckna. Utifrån sådana teckningsförlagor kunde novisen steg för steg lära sig hur den mänskliga kroppens olika delar skulle avbildas. I Guercinos bok kan vi se denna progression i hur den börjar med detaljstudier av enskilda kroppsdelar – öga, öra, näsa, mun, hand, fot – innan den går vidare till större helheter.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sina exemplar och därmed kan alla med en internetuppkoppling lätt jämföra dem mot varandra. Om vi slår upp den första sidan i respektive volym så möts vi av ett graverat titelblad med en allegorisk bild. Den föreställer Målarkonsten avbildad som en kvinna med en palett i ena handen och en pensel i den andra. Två puttis, små barn eller änglafigurer, håller upp målarduken på vilken vi ser en målad vapensköld. I bakgrunden skymtar ett segelfartyg ute till havs.

Motivet är alltså detsamma på respektive titelblad, men studerar man bilderna lite noggrannare så märker man att de ändå skiljer sig åt i vissa små detaljer. Det ena trycket är en omgraverad kopia. Det är alltså inte samma plåt som använts för att trycka de båda bilderna.

Texten i de avgränsade fälten på titelbladen skiljer sig som synes också åt mellan de båda exemplaren. I det ena kan vi läsa följande: ”Sereniss. Mantvae Dvci Ferdinando Gonzaghae DD. Jo. Franciscus Barberius Centen. Inuentor.”. Boken, som troligen är tryckt i Rom, är tillägnad Ferdinando Gonzaga, hertig av Mantua. Här anges vidare att det som sagt är konstnären Guercino (1591-1666), eller Giovanni Francesco Barbieri som han egentligen hette, som har tecknat originalen (inventor). I ett mindre fält längst nere till höger står dessutom: ”Oliuerius Gattus Sculpsit. 1619.” Den som 1619 överförde dessa teckningar till kopparstickets medium (sculpsit) var med andra ord Oliveiro Gatti (ca 1579-ca 1648).

Vänder vi oss sedan till det andra exemplaret så kan vi läsa följande titeluppgift på franska: ”Livre de portraitvre de Io. Franciscus Barberius, excellent paintre italien; 1642”. Här finns inte, som i den äldre utgåvan, någon information om vem som graverat kopparsticken. En intressant detalj är dessutom att någon omsorgsfullt har skrapat bort uppgiften om vem som har tryckt boken, ”de l’impression de”. Utifrån andra förekomster av samma titelblad så kan vi emellertid antaga att den borttagna texten bör ha varit ”Mariette rüe St. Jacques à l’Esperance”, men varför detta här raderats är oklart. Denna information hade kanske av någon anledning blivit inaktuell.

Om vi bläddrar vidare i böckerna så följer en uppsättning planschblad med tryckta teckningar. Bortsett från textavsnitten på titelbladen så är detta böcker som helt saknar text (utom av ett speciellt slag som vi ska återkomma till). Här finns ingen typsatt text överhuvudtaget.  Planschbladens illustrationer, förlagor för den som ska lära sig teckna, är det centrala. Den första av böckerna, den med år 1619 på titelbladet, innehåller sammanlagt 22 numrerade planschblad. Det som är omedelbart iögonfallande om man jämför dessa illustrationer med motsvarande bilder i den andra utgåvan (undantaget titelbladen) är att de där har blivit spegelvända.

En sådan omvändning hänger samman med den teknik som framställt bilderna; varje tryckprocess innebar att designen på tryckmatrisen (i detta fall: tryckplåten) spegelvändes. I detta fall verkar det rimligt att anta att trycken från en tidigare utgåva har använts som förlaga till de omgraverade kopiorna i den senare franska utgåvan. Bilderna har då för enkelhetens skull förts över till tryckplåten utan vändning och man har inte brytt sig om att de därigenom sedan spegelvänts vid trycket. Det ansågs helt enkelt inte ha någon betydelse.

Den senare utgåvan innehåller också nästan dubbelt så många planschblad som den tidigare: 40 stycken inklusive titelbladet. Den handlar således om en utökad utgåva där en andra del med planscher tillkommit efter den ursprungliga första. I Umeå UB:s exemplar av denna utgåva verkar det emellertid ändå saknas ett eller par planschblad som fanns med vid den ursprungliga inbindningen. Det finns rester som visar på att plansch 23 har rivits ut och det finns också tecken som tyder på att ett par blad på slutet har avlägsnats.

Gallica, Frankrikes nationalbiblioteks sida för digitala samlingar, finns ett annat exemplar av ”Livre de portraiture” att jämföra mot. Här är det sammanlagda antalet planscher 43, inklusive ett andra graverat titelblad för den senare delen. Noterbart är här inte bara att planscherna delvis är bundna i en annan ordning, utan också att de delvis har annan numrering. Det finns också ett flertal andra små, men intressanta skillnader (se till exempel titeln). Detta är ytterligare ett exempel på att det nästan alltid är givande att i mer detalj jämföra olika äldre tryck som vid en snabb anblick kan uppfattas som ”samma” bok. Det visar också på värdet av att det finns flera digitaliserade exemplar tillgängliga.

Slutligen, jag har sagt att detta är en bok som inte innehåller någon text, men det är som du kanske redan noterat inte riktigt sant. I den tidigare italienska utgåvan har en föregående ägare – kanske den Andreas Dominicus vars namnteckning finns på titelbladet? – på ett flertal ställen tillfört egen handskriven text. Sånt är naturligtvis alltid spännande. Det handlar i detta fall om korta versstrofer som tycks associera till motstående bild. I och med dessa verkar den ursprungliga funktionen hos denna bok, vilken alltså var att erbjuda förlagor för att lära sig teckna, ha förskjutits ut mot en annan, mer privat funktion. Genom den handskrivna texten laddas Guercinos teckningar med en ny sorts subjektiv mening.

Jag har kunnat spåra källan för åtminstone fyra av dessa strofer (plansch 11, 14, 15 och 22). De kommer alla från ett antal olika operalibretton skrivna av den italienske skalden Pietro Metastasio (1698-1782). Vi kan därigenom dra slutsatsen att den handskrivna texten rimligen måste ha tillkommit åtminstone omkring hundra år efter att boken trycktes. Kanske någon läsare av denna blogg kan lyckas identifiera källorna för ytterligare några av stroferna?

Säg det med en rebus

Pour un fidèle amoureux, / Tu n’es point charitable

I dag är det Alla hjärtans dag och kanske går några av er och funderar på att skicka en hälsning till en viss speciell person. I våra dagar är det väl inte osannolikt att ett sådant meddelande skulle innehålla åtminstone ett par tre emojis, men den som känner sig lite mer kreativ – och dessutom vill skapa lite lagom huvudbry hos mottagaren – kan möjligen vilja testa en annan form av piktogram, nämligen den klassiska rebusen. I så fall kan inspiration hämtas i en av de böcker som Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat, nämligen ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen”.

Den här boken, tryckt i Leipzig 1808, handlar om just olika sätt att säga jag älskar dig i form av en rebus. Eller i det här fallet skulle den faktiskt säga je t’aime eftersom det rör sig om rebusar på franska. Boken har parallelltiteln ”Secretaire d’amour ou Hieroglyphes galants” och den är genomgående tryckt med tysk-fransk parallelltext.

Det första som slår en då man öppnar volymen är de tolv utsökt vackra handkolorerade planscherna där sammanlagt 86 olika rebusar finns avbildade. Tillsammans formar de korta rebusarna, ”destinés pour être présentés aux Dames par les cavalier”, ett antal avgränsade små kärleksdikter (även om förordet understryker att det inte finns några litterära anspråk). Boken innehåller utöver bildgåtorna också ett facit samt förklaringar.

Om vi får tro förordet så var den här typen av rebusar très à la mode i Frankrike vid denna tid. De återfanns på porslin, de broderades och målades på tyger och olika sorters föremål. Även övriga illustrationer, utöver rebusarna, som återfinns på bokens planschblad (girlanger, blommor och liknande) är tänkta att kunna fungera som förlagor till sådana dekorationer.

Förutom det estetiska värdet, argumenterar förordet vidare, så har denna typ av bildgåtor också en tydlig praktisk nytta, nämligen genom att de för unga personer erbjuder ett underhållande sätt att lära sig främmande språk, i detta fall franska.

Jag har tyvärr inte lyckats hitta särskilt mycket information om upphovspersonen, Emilie Berrin, men hon ska i alla fall ursprungligen ha varit från Frankrike och bosatte sig i Leipzig under 1790-talet. Där var hon engagerad i någon form av affärsverksamhet kring mode, men också verksam som produktiv skribent och författare.

Berrin uppges ha varit en av initiativtagarna till modetidskriften ”Leipziger Modemagazin” och hon utgav dessutom en rad skrifter i anknytande ämnen, med titlar som till exempel: ”Neue Strickmuster”, ”Neues Modellbuch eleganter Wäschezeichen”, ”Hieroglyphen oder Devisen der Freundschaft zum Stricken”, ”Leipziger Muster, Gardiner und Vorhänge aufzumachen”, ”Lieblingsbeschäftigung für Damen, oder Sammlung neuer Desseins zu brodiren” och ”Gründliche Anweisung für Frauen, auf alle mögliche Art Haargeflechte nach der jetzigen Mode zu fertigen”.

Numera finns ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen” bevarad i få exemplar. En av orsakerna till detta kan vara att de olika rebusarna ibland helt sonika klipptes ut ur boken som därmed förstördes. Förslag till att göra just så finns i bokens inledande text. Utklippta till små papperslappar kunde sedan rebusarna gömmas i till exempel olika sorters karameller eller också användas vid gemensamma lekar där lapparna lottades ut och varje deltagare fick försöka lösa varsin gåta, vilket såklart var särskilt roligt då innehållet kunde ge upphov till rodnande kinder. I form av lösa lappar kunde rebusarna dessutom kombineras på nya sätt.

Umeå universitetsbiblioteks exemplar av denna bok, som ingår i Ekströmsamlingen, har dock tack och lov ingen varit framme med saxen i. Några sidor i inledningen har emellertid råkat kastas om av bokbindaren vid inbindningen, men det gör mindre.

Près de toi dans un divin délire, / Je goûte mille plaisirs.

 

Konsten att skriva vackert

I vår säkerhetsmonter i bibliotekets entré visas just nu ett litet urval av en speciell sorts böcker. Boktryckarkonstens genombrott i Europa innebar inte att handskriften försvann. Expanderande verksamhetsområden som till exempel handel och juridik ställde krav på en god och effektiv handstil och från omkring mitten av 1500-talet så framträdde i detta sammanhang en helt ny genre av böcker, så kallade skrivböcker eller skrivförlagor.

I dessa verk instruerade och exemplifierade så kallade skrivmästare om sätt att skriva snabbt, läsligt och vackert. Här kunde lärare i skrivkonsten, genom boktryckarkonsten, på ett helt nytt sätt undervisa många personer samtidigt på distans, och detta på samma gång som de marknadsförde sig själva och sina tjänster.

Denna typ av böcker är udda i många bemärkelser. De ser inte riktigt ut som vi är vana att böcker ska se ut. För det första har de ofta det lite säregna avlånga format som syns hos alla de verk som här visas. Det är också böcker som består mer av bilder än tryckt text. Det är en hybridgenre där tryckkonst och handskrift möts: böckerna består till största delen av tryckta bilder föreställande handskriven text.

Det här var bruksböcker, de skulle användas på ett handfast sätt, och därför är de idag ovanliga. De bevarande exemplaren av enskilda titlar av skrivböcker skiljer sig ofta åt på olika sätt. Planschbladens ordning och antal kan till exempel variera. Ofta är dessa böcker inte heller sammansatta på vanligt sätt, det vill säga bundna i vikta ark, utan istället hopsydda som lösa blad, något som hänger ihop med att planschbladen (vanligen med gravyrer) trycktes på annat sätt än tryckt text.

Umeå universitetsbibliotek äger en omfattande och viktig samling av sådana skrivböcker. De ingår i Ekströmsamlingen. Teckningsläraren John Ekström (1858-1924) byggde upp en stor boksamling koncentrerad kring två mycket specifika ämnen, tecknings- och skrivundervisning, och i dag finns alltså denna unika samling här i Umeå.

Nedan följer lite utförligare information om just de fyra böcker som visas i denna utställning. Bläddra gärna i de digitaliserade versionerna. Det är vackra böcker, eller hur? För den som vill veta mer om dessa och andra böcker i Ekströmsamlingen rekommenderas Ove Hagelins utförliga katalog ”The art of writing and drawing : a selection of one hundred books from the Ekström Collection”.

○   ○   ○

Opera di frate Vespasiano Amphiareo da Ferrara dell’ord. minore conventvale …

Vespasiano Amphiareo da Ferrara (ca1500-1553)

Venetia, 1564.

48 blad, med 85 träsnitt.

Åtminstone femton upplagor av Amphiareos skrivbok, hans enda, publicerades under 1500-talet, den första år 1548. Den innehåller, förutom de många vackra bilderna på olika bokstavsformer, också instruktioner för hur en penna skulle skäras till samt recept på bläck. Vespasiano Amphiareo tillhörde Franciskanerorden och var verksam som skrivmästare i Venedig. Han härstammade från den adliga släkten Albertacci som dog ut med honom.

I Ekströmsamlingen finns ytterligare en upplaga av denna bok, med tryckåret 1596 på titelbladet (visas på bilden ovan), och denna finns digitaliserad i vår RARA-samling. Lägg märke till teckningen på den sista sidan.

Johann Neudörffers des eltern Gründliche Fundamental: und circularische Austheilung und Aufreissung der alten romanischen Versalien.

Neudörffer, Johann (1497-1563)

Nürnberg, [1660?]

13 planschblad. Kopparstick.

Johann Neudörffer d.ä., från Nürnberg, var sin tids mest betydande och inflytelserika skrivmästare. Just detta arbete är tryckt och utgivet postumt, av Johann Hofmann, omkring hundra år efter Neudörffers död. Två bokstäver på varje plåt från A till Z. Varje bokstav är omgiven av utsirad bård av blommor, fåglar, djur och andra figurer vars respektive namn börjar på någon av bokstäverna på sidan. Till varje sida finns också två ordspråk.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

Gründliche Anweisung zur Schreib-Kunst sammt Etlichen Alphabethen sowohl der Current- und Cantzley- als auch Fractur und Lateinischen Schriften Denen Lehrbegierigen zum Beste verfertigt

Paritius, Georg Heinrich (1675-1725)

Verlegt von Joh. Christoph Weigeln in Nürnberg Anno 1709, 1709

14 planschblad. Kopparstick.

Georg Heinrich Paritius var en skrivmästare från Regensburg. Det arbete som visas här, Gründliche Anweisung, publicerades första gången av Christoph Weigel 1703, följd av en latinsk upplaga samma år. Weigel, förläggare från Nürnberg, gav ut ett flertal skrivböcker under tidigt 1700-tal.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

Anvisning til skrifkonsten

Fougt, Henric (1720-1782)

Stockholm, 1753

9 planschblad. Kopparstick.

Henric Fougt var lärjunge till Linné för vilken han också disputerade år 1745. Anonymt publicerade han 1753 denna lilla handbok i skrivkonsten för unga människor. Den trycktes på Kungliga Tryckeriet av Peter Momma med vars dotter Fougt gifte sig 1761. Senare skulle Fougt överta titeln som Kungl. boktryckare och, efter hans död 1782, så var det hustrun Elsa Fougt som under tre decennier drev verksamheten. Henric Fougt är i dag bland annat känd för att han var den som introducerade typsnittet antikva i Sverige – mindre känt är att han föddes i Lövånger, knappa tio mil norr om Umeå.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.