Inlägg

Mannen vid skrivpulpeten

Vems inträngande blick är det som möter oss då vi betraktar detta kopparstick från 1600-talet?

Den skäggprydde äldre mannen sitter vid en skrivpulpet och i sin högra hand håller han en penna. Det känns som att vi alldeles nyss vi stigit in i rummet och avbrutit honom i arbetet. Han har lyft pennan från papperet och verkar nu invänta ett svar från oss: vad är vårt ärende? Framför honom ligger ett ark där vi kan läsa: ”Christus ist mein Leben, und Sterben ist mein Gewin”. Det är aposteln Paulus ord. På pulpeten finns ett antal skrivutensilier och ett kranium. Över pulpeten reser sig ett krucifix och på ett bokstöd intill står en står en bok uppslagen.

Året är 1644 och mannen på bilden heter Arnold Möller (1581-1655). Om hans härkomst och var han fick sin utbildning vet vi nästan ingenting, men vid 63 års ålder, den tid då detta porträtt tillkom, så är han sedan länge en välrenommerad skriv- och räknemästare i hemstaden Lübeck. Han har varit gift tre gånger och han har hunnit få sammanlagt elva barn, varav åtta vid denna tid fortfarande är i livet. Kläderna som han bär på porträttet signalerar välstånd, men likväl så har stora utgifter inneburit att de senaste åren förmörkats av ekonomiska bekymmer. Likaså har hans söners uppehälle förorsakat honom oro. Den åldrade Möller har emellertid förtröstan i sin gudstro. I den uppslagna boken på bilden kan vi läsa hans valspråk, hämtat från Psaltaren: Deus adiutor meus. Gud är min borg.

Deus adiutor meus.

Möller var en företagsam och initiativrik person. Utöver att vara lärare i skrivkonsten och aritmetik, så var han även upphovsman till en rad verk på högtyska inom samma ämnen. Han utgav under sin levnad fyra räkneböcker (1623, 1635, 1647 och 1653) och tre skrivböcker (1629, 1647/48? och 1647/48?). Böckerna bör ha varit en god extra inkomstkälla, men i synnerhet tryckningen och utgivning av de två sena skrivböckerna blev utdragen och kostsam. Detta var troligen den största orsaken till de ekonomiska problem som ansatte Möller under hans sista år. I förordet till Schriebkunstspiegel beklagar han sig över de många bekymmer som kopparstickarna och gravyrtryckarna förorsakat honom.

… nachlässiger unbeförderlicher Kupfferstecher halber und auß mangel getreuer fleissiger Kupferdrucker die man nicht allhier wie an etlichen andern örten stets haben …

Det är vid denna tid som vi möter honom på vårt kopparstick. Porträttet återfinns i ett exemplar av Möllers skrivbok Schreibkunstspiegel, troligen färdigtryckt i hans eget hus någon gång under 1640-talets sista år. Den mäter 17 x 22 centimeter i ett avlångt kvartoformat. Detta är i dag en sällsynt bok, men i Ekströmsamlingen på Umeå universitetsbibliotek förekommer så många som tre exemplar av Schreibkunstspiegel, i vad som tycks vara två olika utgåvor.

Umeå UB:s tre exemplar av Schreibkunstspiegel. Ekström Oct 00144: 1, Ekström Oct 00144: 2, Ekström Oct 00145.

Då det gäller äldre tryck är det alltid intressant att jämföra olika exemplar, i princip är inget exemplar det andra likt. Detta blir inte minst tydligt då det gäller skrivböcker. Eftersom detta är en genre som vanligen till större delen består av tryckta planscher, träsnitt eller gravyrer, så är det regel snarare än undantag att olika exemplar på påtagliga sätt skiljer sig åt i uppbyggnaden. Ark med tryckt text måste vanligtvis följa i en viss ordning för att innehållet ska bli begripligt och saknade sidor skapar luckor, men en sådan bestämd ordningsföljd är mindre nödvändig då det gäller bildplanscher. Planscher kan också tas bort eller läggas till utan att det påverkar läsbarheten. En jämförelse av de tre exemplaren av Schreibkunstspiegel i Ekströmsamlingen, som alla har digitaliserats, visar mycket riktigt på ett flertal sådana skillnader. Den som vill kan studera detta närmare i den här pdf:en.

Året då vi möter Möller sittande i sitt arbetsrum är en dramatisk tid i Europa. I Sverige tar den unga och redan mycket omtalade drottningen Kristina tagit över regeringsmakten efter förmyndarregeringen. Hennes far, den beryktade krigarkonungen Gustav II Adolf, hade stupat på slagfältet vid Lützen tolv år tidigare. På den europeiska kontinenten härjar fortfarande det stora krig som nu pågått i snart trettio år. Den gamla hansestaden Lübeck har emellertid lyckats förbli neutralt och i Arnold Möllers böcker finns inga direkta hänvisningar till kriget. Samtidigt tycker åtminstone jag att man kan känna att porträttet av Möller präglas av ett stort allvar. Det har också påpekats hur iögonfallande det är att det i Möllers böcker inte förekommer några lyckliga eller glädjefulla yttranden (Kühl 2000, s. 120).

Bilden med Möller vid skrivpulpeten är skuret av kopparstickaren Dirick Diricksen (1613-1653) från Hamburg. Porträttet flankeras av fyra mindre bilder med personifikationer av skrivkonsten (orthographia), fliten (diligentia), räknekonsten (arithmetica) och erfarenheten (experientia).

Orthographia, skrivkonsten.

I den uppslagna volymen i bokstället syns på den vänstra sidan en magisk kvadrat som anger Möllers födelseår. Summan av spalterna, raderna och diagonalerna blir vilken väg man än läser 1581. På den högra sidan finns en annan magisk kvadrat, denna gång i formen av ett kvarnhjul, Arnold Möllers vapenmärke. Möller är lågtyska för mjölnare och kvarnhjulet återkommer på många ställen i boken. Titta gärna efter dem i den digitaliserade versionen. Det kan vara ett sommarpussel för lediga dagar: hur många sådana hjul kan du hitta?

Kvarnhjul.

I kvarnhjulet som syns i den uppslagna boken på porträttet är det magiska talet 63, vilket bildtexten längre ner på sidan förklarar vara författarens ålder vid bildens tillkomst. Schreibkunstspiegel är full av den här sortens klurigheter. På titelsidan finns ett kronogram som anger året 1644, ett kronogram på A2r anger 1648 och på den andra titelsidan ett som anger 1649. Räknemästaren Möller var uppenbart mycket förtjust i siffergåtor av det här slaget. Även på hans epitafium i Katarinakyrkan i Lübeck är levnadsåren skrivna i formen av en magisk kvadrat.

I de olika utgåvorna av Möllers böcker ska det enligt uppgift finnas sammanlagt fem olika porträtt av honom (Kühl 2000, s. 132). I ett av Ekströmsamlingens tre exemplar av Schreibkunstspiegel finns alltså det porträtt av Diricksen som vi tittat på ovan, men i ett av de andra exemplaren hittar vi i stället ett porträtt tecknat av konstnären Frans Hals (1582-1666) från Haarlem och skuret av kopparstickaren Lukas Kilian (1579-1637) från Augsburg. (Den senare har även porträtterat såväl Gustav II Adolf som drottning Kristina; porträttet av drottningen i 1646 års Bibel, den så kallade Kristinabibeln, är till exempel hans verk.) En magisk kvadrat daterar detta porträtt till 1629 och bilden framställdes troligen i samband med utgivningen av Möllers första skrivbok: Kunst- und nütlizch Vorschrifftenbüchleinn … (1629).

Lukas Kilians kopparstick i Ekström Oct 00145.

Der Bibliothek der Franckeschen Stiftungen i Halle har digitaliserat ett exemplar av den andra av Möllers två sena skrivböcker Schreib-Stüblein, och där finner vi en variant av Diricksens porträtt. Denna bok är tryck i ett annat format än Schreibkunstspiegel, stor oktav, så det är naturligt att det här behövdes en annan gravyr.

Det är kanske sant, som det har påpekats, att det i Möllers arbeten inte finns några lyckliga uttalanden, men samtidigt så är Schreibkunstspiegel ett verk som nästan svämmar över av fantasirikedom och skaparglädje. Varje sida är till bredden fylld av ornament, fyndigheter och små detaljer att fördjupa sig i. Här finns också hyllningsdikter tillägnade Möller, skrivna av bland andra Johannes Rist och Georg Philipp Harsdörffer, samt en rad inlevelsefulla brevmallar. Det är en verklig fröjd att bläddra i dessa så vackra och innehållsrika böcker. Överallt finns någonting nytt att upptäcka och det går nästan att känna den förtjusning som Möller måste ha upplevt då han planlade och arbetade med underlagen till sina verk. Jag vill gärna tro att han under dessa stunder var mycket lycklig.

 

 

Litteratur: Kühl, Jürgen. ”Arnold Möller (1581-1655): Leben und Wirken eines lübecker Schreib- und Rechenmeisters der Barockzeit”, i Der Wagen: ein lübeckisches Jahrbuch (2000), s. 110-137.

Seminarium om europeiska skrivböcker

I slutet av förra veckan, den 18 april, höll professor Marc Smith, från Ecolé nationale des chartes i Paris, ett seminarium här på biblioteket betitlat ”Script, languages and nations: European writing books, 16th-19th c.”. Seminariet var samarrangerat av Historia med utbildningsvetenskaplig inriktning och Avdelningen för arkiv och specialsamlingar (Umeå universitetsbibliotek).

Professor Marc Smith från École nationale des chartes.

Detta seminarium skedde i samband med att professor Smith besökte Umeå för att under ett par intensiva dagar detaljstudera de franska skrivböckerna i Ekströmsamlingen. I första hand undersökte han de materiella aspekterna hos dessa enskilda exemplar, såsom t.ex. papperets vattenstämplar, för att klargöra deras tillkomsthistoria.

Smith arbetar för närvarande på en bibliografisk katalog och historik över franska skrivmanualer i en europeisk kontext, någonting som hittills har saknats. Katalogen är tänkt att publiceras både som en elektronisk databas och som en tryckt volym. I arbetet med denna sammanställning har Smith tidigare besökt bland annat The Newberry Library, Colombia University Library och The Houghton Library, vilka liksom Umeå universitetsbibliotek har betydande samlingar med äldre skrivböcker.

En sammanfattning av innehållet i Smiths mycket intressanta föredrag lyder som följer:

Scripts, languages and nations: European writing books, 16th-19th c.
In the early modern period, the basics of handwriting were taught by schoolmasters, but more expert and especially professional hands required proper instruction by a master in the art of writing. Writing masters mainly produced models with pen and ink for their own pupils, but many, in collaboration with engravers, also published copybooks containing instructions and calligraphic models, both as publicity and as a means of self-instruction. Thousands of editions are preserved, offering abundant material for the study of handwriting, teaching methods, and social and institutional parameters. Central political institutions played a defining role in the development of scripts, and these, together with the languages for which they were used, carried a strong sense of national identity — albeit counterbalanced by international trends and the wide circulation of models.

På plattformen för Umeå UB:s digitala samlingar kan du titta närmare på ett urval skrivmanualer ur Ekströmsamlingen.

Jag tillhör Thomasz Hardegen och Ludwig Schleich skrev mig

I den betydande boksamling som John Ekström (1858-1924), teckningsläraren vid Norra Real, byggde upp så återfinns ett stort antal äldre så kallade skrivböcker. Detta var en särskild genre under 1500-, 1600- och 1700-talet där professionella mästare i skrivkonsten visade upp och spred resultatet av sina färdigheter. Verken var tänkta att kunna användas som förlagor för den som själv ville lära sig skriva vackert och effektivt, samtidigt som de också fungerade som marknadsföring av skrivmästarens tjänster.

Visuellt sett är dessa skrivböcker enastående vackra. I Umeå UB:s digitala samlingar kan du finna ett flertal sådana kalligrafiböcker ur Ekströmsamlingen. Klicka dig gärna in där och bläddra i de digitaliserade versionerna.

Böckerna kännetecknas i regel av ett avlångt format och de innehåller vanligen inga eller bara ett fåtal sidor med tryckt text. I stället domineras de av tryckta planschsidor med illustrationer, efter 1500-talet nästan alltid utfört med djuptryck, som återger de snirklande och svepande penndrag som utförts av mästarens hand.

Dessa verk erbjuder ofta magnifika uppvisningar i konsten att i en enda obruten rörelse, utan att i onödan lyfta pennan från papperet, skapa en överdådig barockornamentik. Det är inte ovanligt att olika figurer och djur, även de skapade genom en enda oavbruten linje, framträder på sidorna. Detta är skrift som bild snarare än som språkmedium.

När man ser dessa reproduktioner av skriften och dess överflödande utsmyckningar, så är det lätt att börja undra om skrivmästarna verkligen kunde skriva på det här sättet. I skrivböckerna handlar det ju om en tryckt återgivning där den handskrivna förlagan i en noggrann process har överförts till en tryckplåt, men såg det ut på samma sätt då mästaren skrev med sin skurna gåspenna?

John Ekströms samlande kring skriv- och teckningskonsten hade, som tur är, ambitionen att vara, med hans egna ord, ”systematiskt för alla tider, så långt omständigheterna medgivit”. Samlingen inkluderar därför inte bara tryckta böcker, utan däri ingår bland annat även ett flertal handskrifter som utgör konkreta exempel på hand- och skönskrift från olika tidsperioder. Ett av dessa exempel är ett bokband där sammanlagt 18 handskrivna blad har bundits samman. Detta är den första sidan:

Texten lyder: ”Thomasᴣ Hardegen dem gehore ich. M Ludwig Schleich schreibe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich”. Det talande subjektet är här handskriften själv och den berättar alltså för oss att den tillhör en person vid namn Thomasz Hardegen och att den har skrivits av en Ludwig Schleich. Den senare, Schleich, kan antas ha varit en lärare i skrivkonsten som i så fall kan ha skrivit dessa sidor som övningsförlagor till den förre, Hardegen. Jag har tyvärr inte kunnat hitta någon ytterligare information kring vilka dessa båda personer var. Kanske någon som läser detta kan lyckas bättre?

På nedre delen av sidan finns i alla fall en årsangivelse skriven med romerska siffror. Kan du uttyda året?

För dagens läsare är detta verkligen allt annat än lätt att tolka, men där står i alla fall MDLxxxviij, dvs. 1588. På de efterföljande bladen följer sedan en rad kalligrafiska exempel. Det som omedelbart slår en är den färgrikedom som här visas upp.

I de tryckta skrivböckerna så handlar det om en monokrom återgivelse av ett handskrivet original. Svart bläck som tryckts på papper. I handskriften så möter vi däremot även färger som grönt, rött och gult. På somliga ställen har bläcket bleknat något med tiden, men det är fortfarande en anslående färgprakt i jämförelse med de tryckta böckerna.

Hur hamnade denna handskrift i John Ekströms ägo? Exakt hur det gick till vet vi inte, men i en bokkatalog, Codices manu scripti saeculorum IX. ad XIX. Incunabula xylographica et typographica annorum MCCCCL ad M D, utgiven 1921 av det tyska antikvariatet Joseph Baer & Co, så hittar vi i alla fall ett tydligt spår. Som post 87 återfinner vi här: ”Schleich, L., Thomasᴣ Hardegen / dem gehore ich. M Lud/wig Schleich schreibe mich …”.

Ur Codices manu scripti saeculorum IX ad XIX, 1921. Källa: Google Books.

Objektet beskrivs som en sehr schöne Original-Schreibvorlagen och anges vara av betydelse för historieskrivningen om den tyska 1500-talskalligrafin. Vi vet inte om Ekström köpte handskriften direkt från det tyska antikvariatet eller om det fanns mellanhänder, men vi kan vara säkra på att detta var en katalogbeskrivning som skulle ha väckt hans intresse. (Även ytterligare en handskrift från samma katalog återfinns i Ekströms boksamling.)

Firma Joseph Baer & Co, på Hochstrasse 6 i Frankfurt am Main, var en affärsverksamhet med anor. Katalogen där vi återfinner den handskrift som vi här har tittat på bär det respektingivande löpnumret 675. Antikvariatet hade grundats av Joseph Baer (1767-1851) så tidigt som på 1780-talet. Firman drevs sedan vidare av hans söner, Bernhard Joseph (1799-1864), Hermann Joseph (1801-1881) och Leopold Joseph (1805-1861). Antikvariatet växte till ett av de mest betydande i hela Europa.

Simon Leopold Baer (1845-1919), Leopold Josephs son, blev den tredje generation i familjen Baer som drev antikvariatet och vid tiden då Ekströms handskrift erbjöds till försäljning så hade i sin tur dennes son, Leopold Alfred Baer (1880-1948), gått in i verksamheten. 1930-talets händelseutveckling innebar emellertid slutet för det traditionsrika antikvariatet i Frankfurt. Familjen Baer var en judisk släkt och efter nazisternas maktövertagande måste Leopold Alfred lämna Tyskland och gå i exil.

Den kalligrafiska 1500-talshandskriften, skriven av Ludwig Schleich för Thomasz Hardegen, utgör alltså en nod som pekar vidare till såväl berättelsen om en boksamlande teckningslärare i Stockholm på 1920-talet som till den om en tysk bokhandlare som på 1930-talet tvingas fly undan nazisterna.

På liknande sätt är det ofta med specialsamlingarnas artefakter och det är bland annat detta som gör dem så spännande att hantera och studera. Varje enskilt exemplar bär på sin egen unika historia, som nästan alltid leder vidare till en annan historia, som leder till ytterligare en historia, och så vidare.

* * *

Handskriften har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och kan läsas här: Thomasz Hardegen dem gehore ich. M. Ludwig Schleich schriebe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich MDLxxxviij

Med en inte fullt så enkel tulipan

I dag, den 15 januari, är det Tulpanens dag, instiftad av branschorganisationen Blomsterfrämjandet. Några krav på att bara därför springa och köpa en blomma finns såklart inte, men jag tänkte att vi alla fall kunde ta det som en förevändning att titta lite närmare på en bok som ingår i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar. Det handlar närmare bestämt om två serier botaniska gravyrer från 1600-talet som har samlats och bundits samman i ett samtida mjukt pergamentband.

Den första serien har den nederländska titeln Verscheyde nieuwe Tulpen, en andere Bloemen (Olika nya tulpaner och andra blommor), den andra har den latinska Novæ et exquisitæ florum icons. Var och en av sviterna är komplett och består av 16 blad, med en graverad titelsida inkluderad. Båda är tryckta i Amsterdam, gedruckt tot Amsterdam, av Frederik de Wit (1629-1706), by Frederick de Widt inde Calverstraet by dem Dam, inde Witte Pas-Caert.

Den första serien saknar angivelse om tryckår, men bör vara tryckt vid ungefär samma tid som den andra serien med tryckåret 1662. Kartografen Fredrik de Wit var en av den nederländska stormaktstidens mest kända handlare i kartor, tryck och konst. 1655 gav han sin affärsverksamhet på Kalverstraat namnet ”De Witte Pascaert” (Den vita kartan). Då detta namn återfinns i impressum, tryckuppgifterna på den första seriens titelsida, så vet vi att den i alla fall inte kan vara tryckt innan dess.

1600-talet var en ekonomisk och kulturell guldålder för Republiken Förenade Nederländerna som 1581 hade frigjort sig från Spanien. Amsterdam blev en världsledande handelsmetropol. Universitetet i Leiden, grundat 1575, växte och blev ett av Europas högst ansedda lärosäten. Filosoferna Descartes och Spinoza hörde till dem som verkade i den unga republiken och detta var också den tid då konstnärer som Rembrandt och Vermeer var verksamma. Det var dessutom en tid som nyligen hade upptäckt en för det kristna Europa helt ny och underskön blomma: tulpanen.

Tulpanen har sitt vilda ursprung i Centralasien och de första exemplar som kom till Västeuropa gjorde det, via Turkiet, i mitten av 1500-talet. Första gången som blomman kom till den nederländska republiken var så vitt man vet omkring 1565-70. Tulpanen var olik alla andra i denna del av världen kända blommor. Intensiteten i färgerna väckte hänförelse. Basen på den tidens holländska varieteter var vit eller gul, men de hade också sprakande strimmor i nyanser av rött eller mörklila som löpte uppför mittnerven på varje kronblad och ibland bildade en bård runt kanterna.

De tulpaner som hade högst anseende i Republiken Förenade Nederländerna såg alltså inte alls ut som de enhetliga och enfärgade varieteter som vi kan köpa i affären i dag. (En ironi är att det eftertraktade utseendet hos 1600-talets tulpaner egentligen kom sig av att blommorna var sjuka, smittade av det så kallade mosaikviruset.)

Tulpaner, i synnerhet vissa sällsynta varieteter som ansågs särskilt vackra, blev hett eftertraktade och blomsterlökarna kunde i kretsar av kännare betinga astronomiska priser. Detta ledde så småningom till att allt fler människor i affärslivets marginaler började spekulera i handel med tulpanlökar. Priserna kom snabbt att rusa uppåt även på mer oansenliga och vanliga tulpaner. Under december 1636 och januari 1637 kulminerade tulpanmanin i Republiken Förenade Nederländerna. Den överhettade marknaden saknade såväl stabilitet som förutsägbarhet och det hela slutade ofrånkomligen med en stor krasch.

I det närmaste över en natt gick botten ur tulpanmarknaden. Alla de spekulanter med drömmar om snabba pengar som hade investerat allt de ägde i blomsterlökar fann nu att det inte längre fanns några köpare. Bubblan hade spruckit och många stod vid ruinens brant. Jan Brueghel d.y. (1601-1678) har målat en tavla, Allegori över tulpanmanin, som satiriskt skildrar dessa händelser.

Jan Brueghel d.y. (1601-1678), Allegori över tulpanmanin. Källa: Wikipedia. Public domain.

De båda serierna med botaniska bilder som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar är som sagt tryckta i Amsterdam, en tid efter att tulpanmanin hade kulminerat, men här finns faktiskt också en svensk koppling. Detta genom kopparstickaren och gravören Jeremias Falck (ca 1616-1677), konstnären som ligger bakom dessa båda sviter med gravyrer.

Falck var troligen född i Danzig (nuvarande Gdańsk) där han kom in på banan som kopparstickare, sannolikt under inflytande från Willem Hondius. En period, 1639-46, studerade Falck i Paris, troligen som elev till Cornelius Blomaert och Abraham Bosse. 1649 kom Jeremias Falck till Stockholm och året därpå utnämndes han till hovkopparstickare vid drottning Kristinas hov.

Åtminstone fram till 1655 verkade Falck i Stockholm innan han återvände till kontinenten och bland annat kom att vistas i Amsterdam under en period. Det verkar rimligt att antaga att det var då han graverade de vackra blomstergravyrer som vi här har tittat på.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sviterna och de hittas här: Verscheyde nieuwe Tulpen, en andere Bloemen och Novæ et exquisitæ florum icon.

 

Litteratur:

Dash, M. (2001). Tulpanmani: terminshandel, finanskris och den åtråvärda tulpanlöken. Stockholm: Svenska förlaget.

Block, J.C. (1890). Jeremias Falck, sein Leben und seine Werke: mit vollständigem alphabetischen und chronologischen Register sämmtlicher Blätter, sowie Reproductionen nach des Künstlers besten Stichen. Danzig : G. Ehrke.

 

Ett avlägset och underligt landskap

Fem allvarliga män står uppställda i en halvcirkel. På bordet framför dem ligger en människokropp vriden så att den uppskurna bukens innanmäte exponeras för bildens betraktare. Den dödas huvud är täckt av ett tunt tyg och genom det kan ansiktsdragen anas. En kirurgisk kniv vilar på likets ena lår. Centralt i bilden återfinns en möbel där ett antal anatomiska instrument står uppställda på hyllorna. Den vänstra kanten flankeras av en flådd manskropp och den högra av ett skelett. Högst upp i bilden finns en jordglob och på den syns en stor landmassa med texten: “AMERI”.

Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung (1656).

Så kan i korthet den graverade titelsidan till den första tyska utgåvan av Giulio Casserios (1552-1616) anatomiska tavlor, “Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung” (1656), beskrivas. Samma grundscen, ett antal män uppställda kring ett blottställt lik, känner vi igen från andra av periodens anatomiska verk. Utan tvekan mest berömd i detta sammanhang är den graverade titelsidan till Andreas Vesalius (1514-1564) anatomiska portalverk “De humani corpori fabricus” (1543).

De humani corporis fabrica (1543). Bild: Wikipedia. Public domain.

I jämförelse med detta magnifika träsnitts myllrande scen, så är innehållet på den motsvarande titelsidan i “Anatomische tafeln” betydligt mer avskalat. Den konstnärliga kvaliteten kan inte sägas vara mer än medelmåttig. Utförandet känns ganska taffligt, krasst sagt, men det gör definitivt inte bilden ointressant.

Detalj från graverad titelsida. Skelett.

Den här bokens tillkomsthistoria är förhållandevis komplicerad med många inblandade personer, men jag ska ändå göra ett försök att kortfattat sammanfatta den. Den italienske anatomen Giulio Casserio, född i Piacenza, var verksam vid det traditionsrika universitetet i Padua. Han gav ut två verk under sin livstid, “De vocis auditusque organis” (1600-1601) och “Pentaestheion” (1609).

Därutöver planerade Casserio också ett större anatomiskt verk, omfattande hela människokroppen, och som en del av detta lät han beställa en mängd detaljerade anatomiska planscher som ritades av den italienska konstnären Odoardo Fialetti (1573-1638, senmanierist och elev till Tintoretto) och graverades av Fransceco Valesio (f. ca. 1560). Trots att arbetet fortgick i omkring två decennier så var det ambitiösa projektet ännu opublicerat vid Casserios bortgång 1616.

Detalj från graverad titelsida. “Muskelmannen”, ett exempel på det som med en konsthistorisk term kallas écorché (från franskans verb écorcher, flå). Konstnärliga motiv kunde vara den grekiska mytologins Marsayas eller den kristna aposteln Bartolomaios som båda flåddes levande.

Efterträdare på Casserios lärostol i Padua var flamländaren Adrian van den Spiegel (1578-1625). Vid sin död hade också denne opublicerade manus och det blev den som i sin tur efterträdde honom, Daniel Bucretius (även känd som Daniel Rindfleisch, d. 1631), som kom att ombesörja deras utgivning. Bucretius hade dessutom förvärvat Casserios tryckplåtar av dennes arvingar och det var så det kom sig att tre olika postuma verk kunde ges ut i Venedig år 1627, vilka samtliga innehöll illustrationer framställda efter Casserios anvisningar: Spiegels “De humani corporis fabrica libri decem” och “De formato foetu”, samt även Casserios “Tabulae anatomicae”.

Samtliga sidor i Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung (1656). S.k. ”pivot view” i Umeå universitetsbiblioteks digitala samlingar.

Casserios anatomiska tavlor utkom i flera utgåvor. Illustrationerna hade från början producerats i folioformat, men 1632 graverade Matthäus Merian (1593-1650) om dem i det mindre kvartoformatet. Det är dessa plåtar som slutligen ligger till grund till Simon Pauliis (1603-1680) tyska kvartoutgåva från 1656, den bok där vi också finner det graverade titelblad som vi här tittar närmare på.

Simon Paulii var en dansk anatom och botanist, i dag antagligen mest känd för att han gav ut den första illustrerade örtboken i Skandinavien, “Flora danica” (1648). Jag har inte hittat någon uppgift om vem som graverade titelbladet i Casserioutgåvan. Kanske var det den ”A. Frölich” (Andreas Frölich?) som låg bakom porträttet av Paulii som finns längre fram i samma bok?

Männen som står uppställda kring den dissekerade kroppen föreställer några av den tidens främsta anatomer, från vänster till höger: Thomas Bartholin, Jean Riolan, Simon Paulii, Giulio Casserio, Johannes Vessling. Denna illustration har emellertid en tidigare förlaga och personerna var utbytbara. Första gången som den här scenen användes var i Jean Riolans “Encheiridium anatomicum et pathologicum” (1649), men då var det Guy Patin, Johannes Vessling, Jean Riolan, Adriaan van Valkenburgh och Albert Kyper som avbildades.

Graverad titelsida. Encheiridium anatomicum et pathologicum (1649). Bild: Wellcome Collection. CC BY 4.0.

Senare återkommer samma bild också i andra verk, bland annat i den andra upplagan av Sibout Hemsterhuis “Messis aurea exhibens anatomica” (1659) och där har figuren längst ute till höger raderats och graverats om. Tysken Kyper har fått stryka på foten och har ersatts av en annan person som inte är namngiven, men som har sagts föreställa Olof Rudbeck d.ä. (1630-1702). Detta skulle i så fall vara det första kända porträttet av honom.

Det är alltså en variant av denna bild som vi hittar även i “Anatomische Tafeln” från 1656, men som sagt med ytterligare ett delvis annat persongalleri. Detta var en storhetstid för anatomin. 1500- och 1600-talet var den tid då grunderna lades till en modern vetenskap om kroppen. Renässansen och den tidigmoderna tiden gav en ny bild av människans fysiska insida.

Det är i detta perspektiv som jordgloben och landmassan med texten AMERI längst uppe på bilden kan förstås. Amerika var fortfarande till stora delar okänt land för de europeiska utforskarna. Anatomerna skulle på samma sätt som de stora upptäcktsresandena ses som heroiska utforskare av nya världar. Jonathan Sawday skriver i ”The body emblazoned” (1986) följande om parallellerna mellan de anatomiska undersökningarna och de stora geografiska upptäcktsresorna under samma tid:

“Like the Columbian explorers, these early discoverers dotted their names, like place-names on a map, over the terrain which they encountered. In their voyages, they expressed the intersection of the body and the world at every point, claiming for the body an affinity with the complex design of the universe. This congruence equated scientific endeavour with the triumphant discoveries of the explorers, cartographers, navigators, and early colonialists. And in the production of the new map of the body, a new figure was also to be glimpsed – the scientist as heroic voyager and intrepid discoverer. The body was a remote and strange terrain into which the discoverer voyaged.”

”… a remote and strange terrain into which the discoverer voyaged.” Detalj från graverad titelsida. Jordglob.

Likt upptäcktsresorna så hade dissektionskulturen mörka baksidor: våld, makt, kolonialism. De kroppar som användes för de anatomiska studierna kom ofta från personer som hade dömts till döden. Efter att ha avrättats så hamnade de på anatomens bord. På den graverade titelsidan i ”Anatomische Tafeln” är det den nakna kroppen som likt den Nya Världen ligger blottad för anatomens/upptäckarens olika instrument. Här går det naturligtvis att spåra en hel rad underliggande maktdiskurser. Om man i dag känner att det vilar en lätt kuslig stämning över bilden så är det därför kanske inte helt utan grund.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat hela denna bok och den kan läsas här: “Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung”.

 

Litteratur:

Ciobanu, E.A.A. (2013). Fashioning iconicity within the early modern ”Apolline discipline” of anatomy. Analele Universitatii Ovidius Constanta, Seria Filologie, 24(2), s.17–28.

Hagelin, Ove (1987). The art of writing and drawing: a selection of one hundred books from the Ekström Collection. Stockholm: Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek (The National Library for Psychology and Education) (SPPB).

Riva, A et al. (2001). Iulius Casserius (1552-1616): the self-made anatomist of Padua’s golden age. The Anatomical record, 265(4), s.168–75.

Roberts, K. B. & Tomlinson, J. D. (1992). The fabric of the body: European traditions of anatomical illustration. Oxford: Clarendon.

Sawday, Jonathan (1995). The body emblazoned: dissection and the human body in Renaissance culture. London: Routledge.

Spår av en bokslukare

Bakom varje bokpärm kan oväntade märkvärdigheter dölja sig. Inte sällan öppnar man en bok och finner helt andra saker än man hade räknat med. Med den här volymen förhåller det sig just precis så – även om det kanske inte handlar om det slags överraskningar som man skulle önska sig.

Boken i fråga är den första tyska utgåvan av Hans Vredeman de Vries ”Perspectiva” tryckt i Amsterdam 1628. Det är ett verk med exempel på användandet av perspektiv, rikligt illustrerat med dubbelsidiga kopparstick, tänkta att kunna brukas praktiskt av olika konstnärliga yrkesgrupper. Nederländaren Vredeman de Vries var mycket inflytelserik då det kom till att sprida högrenässansens idéer till norra Europa.

Det finns ett tryckt titelblad med en fyllig titel, ”Das ander Theil der hochberümbten Kunst der Perspectiven” och så vidare, men detta föregås därtill av ett graverat titelblad (se bilden ovan). Här anges en alternativ titel: ”Perspectiva das ist: die weitberühmte Kunst einer scheinenden in oder durchsehnden Augen gesichts Punct. Inhaltende die Theorie vnd Practicke mit einer grundlichen Vnterweisung, durch Samuel Marlois.”.

En intressant detalj är att denna andra titeluppgift återfinns på en separat tryckt papperslapp vilken har klistrats in på sidan som kancellans. Förklaringen till detta är att bladet ursprungligen graverades och trycktes för en helt annan bok (Marolois ”Fortification, ou Architechture Militaire … revue, augumentee et corrigee par Albert Girard”, 1627). Antagligen framställdes då för många exemplar av titelbladet i förhållande till bokens slutliga upplaga, men genom att klistra över titelfältet med en ny titel så kunde alltså överexemplaren ändå komma till användning i ett annat sammanhang. Detta är också förklaringen till varför tryckåret i vår bok anges olika på titelsida (1628) respektive graverat titelblad (1627).

Utöver detta så lägger vi nu kanske också märke till de hål som finns i papperet en bit upp till höger och börjar ana oråd. Vad är det för något? När vi bläddrar vidare så upptäcker vi snabbt att boken är genomkorsad av en lång krökt tunnel. Volymen bär på de tydliga spåren efter angrepp från en skadeinsekt. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat boken, så den som vill kan själv studera de mönster som bildats där insekten obekymrat färdats på tvärs genom Vredeman de Vries stramt geometriska rum.

Vad kan det ha varit för litet kryp som här varit i farten? Kanske en vanlig strimmig trägnagare? Mina högst begränsade entomologiska kunskaper tillåter tyvärr inte mer än gissningar. Ett mysterium är i alla fall att det inte verkar finnas några uppenbara in- eller utgångar i bokbandet. Kan det ha varit så (som det beskrivs i en intressant artikel i tidskriften Science) att insekten, som ägg eller larv, fanns i det trä som användes vid tillverkningen av bokens pärmar? Den skulle alltså i så fall ha kommit in i boken redan vid inbindningen. Och blev den sedan kvar i maskgången den skapat till dess att någon öppnade volymen och upptäckte vad den ställt till med? Levde den hela sitt korta liv innesluten i denna bok?

Den här sortens beteende, att borra sig ner i böcker, är förvisso någonting som vi uppmuntrar här på biblioteket i den bildliga meningen, men inte, som här, i den rent bokstavliga. (På en kommande konferens här i Umeå kommer deltagarna att få veta mer om hur sådant går att förebygga.) Ändå är det svårt att inte tycka att de mönster som skapats av den lille enträgne bokslukaren äger en viss form av skönhet.

En bok för den som vill lära sig teckna

I Ekströmsamlingen ingår två olika utgåvor, båda från första hälften av 1600-talet, av den italienske barockkonstnären Guercinos modellbok. Den här sortens handledningar, som inte var ovanliga vid denna tid, var tänkta att användas som hjälpmedel för den som skulle lära sig att teckna. Utifrån sådana teckningsförlagor kunde novisen steg för steg lära sig hur den mänskliga kroppens olika delar skulle avbildas. I Guercinos bok kan vi se denna progression i hur den börjar med detaljstudier av enskilda kroppsdelar – öga, öra, näsa, mun, hand, fot – innan den går vidare till större helheter.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sina exemplar och därmed kan alla med en internetuppkoppling lätt jämföra dem mot varandra. Om vi slår upp den första sidan i respektive volym så möts vi av ett graverat titelblad med en allegorisk bild. Den föreställer Målarkonsten avbildad som en kvinna med en palett i ena handen och en pensel i den andra. Två puttis, små barn eller änglafigurer, håller upp målarduken på vilken vi ser en målad vapensköld. I bakgrunden skymtar ett segelfartyg ute till havs.

Motivet är alltså detsamma på respektive titelblad, men studerar man bilderna lite noggrannare så märker man att de ändå skiljer sig åt i vissa små detaljer. Det ena trycket är en omgraverad kopia. Det är alltså inte samma plåt som använts för att trycka de båda bilderna.

Texten i de avgränsade fälten på titelbladen skiljer sig som synes också åt mellan de båda exemplaren. I det ena kan vi läsa följande: ”Sereniss. Mantvae Dvci Ferdinando Gonzaghae DD. Jo. Franciscus Barberius Centen. Inuentor.”. Boken, som troligen är tryckt i Rom, är tillägnad Ferdinando Gonzaga, hertig av Mantua. Här anges vidare att det som sagt är konstnären Guercino (1591-1666), eller Giovanni Francesco Barbieri som han egentligen hette, som har tecknat originalen (inventor). I ett mindre fält längst nere till höger står dessutom: ”Oliuerius Gattus Sculpsit. 1619.” Den som 1619 överförde dessa teckningar till kopparstickets medium (sculpsit) var med andra ord Oliveiro Gatti (ca 1579-ca 1648).

Vänder vi oss sedan till det andra exemplaret så kan vi läsa följande titeluppgift på franska: ”Livre de portraitvre de Io. Franciscus Barberius, excellent paintre italien; 1642”. Här finns inte, som i den äldre utgåvan, någon information om vem som graverat kopparsticken. En intressant detalj är dessutom att någon omsorgsfullt har skrapat bort uppgiften om vem som har tryckt boken, ”de l’impression de”. Utifrån andra förekomster av samma titelblad så kan vi emellertid antaga att den borttagna texten bör ha varit ”Mariette rüe St. Jacques à l’Esperance”, men varför detta här raderats är oklart. Denna information hade kanske av någon anledning blivit inaktuell.

Om vi bläddrar vidare i böckerna så följer en uppsättning planschblad med tryckta teckningar. Bortsett från textavsnitten på titelbladen så är detta böcker som helt saknar text (utom av ett speciellt slag som vi ska återkomma till). Här finns ingen typsatt text överhuvudtaget.  Planschbladens illustrationer, förlagor för den som ska lära sig teckna, är det centrala. Den första av böckerna, den med år 1619 på titelbladet, innehåller sammanlagt 22 numrerade planschblad. Det som är omedelbart iögonfallande om man jämför dessa illustrationer med motsvarande bilder i den andra utgåvan (undantaget titelbladen) är att de där har blivit spegelvända.

En sådan omvändning hänger samman med den teknik som framställt bilderna; varje tryckprocess innebar att designen på tryckmatrisen (i detta fall: tryckplåten) spegelvändes. I detta fall verkar det rimligt att anta att trycken från en tidigare utgåva har använts som förlaga till de omgraverade kopiorna i den senare franska utgåvan. Bilderna har då för enkelhetens skull förts över till tryckplåten utan vändning och man har inte brytt sig om att de därigenom sedan spegelvänts vid trycket. Det ansågs helt enkelt inte ha någon betydelse.

Den senare utgåvan innehåller också nästan dubbelt så många planschblad som den tidigare: 40 stycken inklusive titelbladet. Den handlar således om en utökad utgåva där en andra del med planscher tillkommit efter den ursprungliga första. I Umeå UB:s exemplar av denna utgåva verkar det emellertid ändå saknas ett eller par planschblad som fanns med vid den ursprungliga inbindningen. Det finns rester som visar på att plansch 23 har rivits ut och det finns också tecken som tyder på att ett par blad på slutet har avlägsnats.

Gallica, Frankrikes nationalbiblioteks sida för digitala samlingar, finns ett annat exemplar av ”Livre de portraiture” att jämföra mot. Här är det sammanlagda antalet planscher 43, inklusive ett andra graverat titelblad för den senare delen. Noterbart är här inte bara att planscherna delvis är bundna i en annan ordning, utan också att de delvis har annan numrering. Det finns också ett flertal andra små, men intressanta skillnader (se till exempel titeln). Detta är ytterligare ett exempel på att det nästan alltid är givande att i mer detalj jämföra olika äldre tryck som vid en snabb anblick kan uppfattas som ”samma” bok. Det visar också på värdet av att det finns flera digitaliserade exemplar tillgängliga.

Slutligen, jag har sagt att detta är en bok som inte innehåller någon text, men det är som du kanske redan noterat inte riktigt sant. I den tidigare italienska utgåvan har en föregående ägare – kanske den Andreas Dominicus vars namnteckning finns på titelbladet? – på ett flertal ställen tillfört egen handskriven text. Sånt är naturligtvis alltid spännande. Det handlar i detta fall om korta versstrofer som tycks associera till motstående bild. I och med dessa verkar den ursprungliga funktionen hos denna bok, vilken alltså var att erbjuda förlagor för att lära sig teckna, ha förskjutits ut mot en annan, mer privat funktion. Genom den handskrivna texten laddas Guercinos teckningar med en ny sorts subjektiv mening.

Jag har kunnat spåra källan för åtminstone fyra av dessa strofer (plansch 11, 14, 15 och 22). De kommer alla från ett antal olika operalibretton skrivna av den italienske skalden Pietro Metastasio (1698-1782). Vi kan därigenom dra slutsatsen att den handskrivna texten rimligen måste ha tillkommit åtminstone omkring hundra år efter att boken trycktes. Kanske någon läsare av denna blogg kan lyckas identifiera källorna för ytterligare några av stroferna?

Säg det med en rebus

Pour un fidèle amoureux, / Tu n’es point charitable

I dag är det Alla hjärtans dag och kanske går några av er och funderar på att skicka en hälsning till en viss speciell person. I våra dagar är det väl inte osannolikt att ett sådant meddelande skulle innehålla åtminstone ett par tre emojis, men den som känner sig lite mer kreativ – och dessutom vill skapa lite lagom huvudbry hos mottagaren – kan möjligen vilja testa en annan form av piktogram, nämligen den klassiska rebusen. I så fall kan inspiration hämtas i en av de böcker som Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat, nämligen ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen”.

Den här boken, tryckt i Leipzig 1808, handlar om just olika sätt att säga jag älskar dig i form av en rebus. Eller i det här fallet skulle den faktiskt säga je t’aime eftersom det rör sig om rebusar på franska. Boken har parallelltiteln ”Secretaire d’amour ou Hieroglyphes galants” och den är genomgående tryckt med tysk-fransk parallelltext.

Det första som slår en då man öppnar volymen är de tolv utsökt vackra handkolorerade planscherna där sammanlagt 86 olika rebusar finns avbildade. Tillsammans formar de korta rebusarna, ”destinés pour être présentés aux Dames par les cavalier”, ett antal avgränsade små kärleksdikter (även om förordet understryker att det inte finns några litterära anspråk). Boken innehåller utöver bildgåtorna också ett facit samt förklaringar.

Om vi får tro förordet så var den här typen av rebusar très à la mode i Frankrike vid denna tid. De återfanns på porslin, de broderades och målades på tyger och olika sorters föremål. Även övriga illustrationer, utöver rebusarna, som återfinns på bokens planschblad (girlanger, blommor och liknande) är tänkta att kunna fungera som förlagor till sådana dekorationer.

Förutom det estetiska värdet, argumenterar förordet vidare, så har denna typ av bildgåtor också en tydlig praktisk nytta, nämligen genom att de för unga personer erbjuder ett underhållande sätt att lära sig främmande språk, i detta fall franska.

Jag har tyvärr inte lyckats hitta särskilt mycket information om upphovspersonen, Emilie Berrin, men hon ska i alla fall ursprungligen ha varit från Frankrike och bosatte sig i Leipzig under 1790-talet. Där var hon engagerad i någon form av affärsverksamhet kring mode, men också verksam som produktiv skribent och författare.

Berrin uppges ha varit en av initiativtagarna till modetidskriften ”Leipziger Modemagazin” och hon utgav dessutom en rad skrifter i anknytande ämnen, med titlar som till exempel: ”Neue Strickmuster”, ”Neues Modellbuch eleganter Wäschezeichen”, ”Hieroglyphen oder Devisen der Freundschaft zum Stricken”, ”Leipziger Muster, Gardiner und Vorhänge aufzumachen”, ”Lieblingsbeschäftigung für Damen, oder Sammlung neuer Desseins zu brodiren” och ”Gründliche Anweisung für Frauen, auf alle mögliche Art Haargeflechte nach der jetzigen Mode zu fertigen”.

Numera finns ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen” bevarad i få exemplar. En av orsakerna till detta kan vara att de olika rebusarna ibland helt sonika klipptes ut ur boken som därmed förstördes. Förslag till att göra just så finns i bokens inledande text. Utklippta till små papperslappar kunde sedan rebusarna gömmas i till exempel olika sorters karameller eller också användas vid gemensamma lekar där lapparna lottades ut och varje deltagare fick försöka lösa varsin gåta, vilket såklart var särskilt roligt då innehållet kunde ge upphov till rodnande kinder. I form av lösa lappar kunde rebusarna dessutom kombineras på nya sätt.

Umeå universitetsbiblioteks exemplar av denna bok, som ingår i Ekströmsamlingen, har dock tack och lov ingen varit framme med saxen i. Några sidor i inledningen har emellertid råkat kastas om av bokbindaren vid inbindningen, men det gör mindre.

Près de toi dans un divin délire, / Je goûte mille plaisirs.

 

Konsten att skriva vackert

I vår säkerhetsmonter i bibliotekets entré visas just nu ett litet urval av en speciell sorts böcker. Boktryckarkonstens genombrott i Europa innebar inte att handskriften försvann. Expanderande verksamhetsområden som till exempel handel och juridik ställde krav på en god och effektiv handstil och från omkring mitten av 1500-talet så framträdde i detta sammanhang en helt ny genre av böcker, så kallade skrivböcker eller skrivförlagor.

I dessa verk instruerade och exemplifierade så kallade skrivmästare om sätt att skriva snabbt, läsligt och vackert. Här kunde lärare i skrivkonsten, genom boktryckarkonsten, på ett helt nytt sätt undervisa många personer samtidigt på distans, och detta på samma gång som de marknadsförde sig själva och sina tjänster.

Denna typ av böcker är udda i många bemärkelser. De ser inte riktigt ut som vi är vana att böcker ska se ut. För det första har de ofta det lite säregna avlånga format som syns hos alla de verk som här visas. Det är också böcker som består mer av bilder än tryckt text. Det är en hybridgenre där tryckkonst och handskrift möts: böckerna består till största delen av tryckta bilder föreställande handskriven text.

Det här var bruksböcker, de skulle användas på ett handfast sätt, och därför är de idag ovanliga. De bevarande exemplaren av enskilda titlar av skrivböcker skiljer sig ofta åt på olika sätt. Planschbladens ordning och antal kan till exempel variera. Ofta är dessa böcker inte heller sammansatta på vanligt sätt, det vill säga bundna i vikta ark, utan istället hopsydda som lösa blad, något som hänger ihop med att planschbladen (vanligen med gravyrer) trycktes på annat sätt än tryckt text.

Umeå universitetsbibliotek äger en omfattande och viktig samling av sådana skrivböcker. De ingår i Ekströmsamlingen. Teckningsläraren John Ekström (1858-1924) byggde upp en stor boksamling koncentrerad kring två mycket specifika ämnen, tecknings- och skrivundervisning, och i dag finns alltså denna unika samling här i Umeå.

Nedan följer lite utförligare information om just de fyra böcker som visas i denna utställning. Bläddra gärna i de digitaliserade versionerna. Det är vackra böcker, eller hur? För den som vill veta mer om dessa och andra böcker i Ekströmsamlingen rekommenderas Ove Hagelins utförliga katalog ”The art of writing and drawing : a selection of one hundred books from the Ekström Collection”.

○   ○   ○

Opera di frate Vespasiano Amphiareo da Ferrara dell’ord. minore conventvale …

Vespasiano Amphiareo da Ferrara (ca1500-1553)

Venetia, 1564.

48 blad, med 85 träsnitt.

Åtminstone femton upplagor av Amphiareos skrivbok, hans enda, publicerades under 1500-talet, den första år 1548. Den innehåller, förutom de många vackra bilderna på olika bokstavsformer, också instruktioner för hur en penna skulle skäras till samt recept på bläck. Vespasiano Amphiareo tillhörde Franciskanerorden och var verksam som skrivmästare i Venedig. Han härstammade från den adliga släkten Albertacci som dog ut med honom.

I Ekströmsamlingen finns ytterligare en upplaga av denna bok, med tryckåret 1596 på titelbladet (visas på bilden ovan), och denna finns digitaliserad i vår RARA-samling. Lägg märke till teckningen på den sista sidan.

Johann Neudörffers des eltern Gründliche Fundamental: und circularische Austheilung und Aufreissung der alten romanischen Versalien.

Neudörffer, Johann (1497-1563)

Nürnberg, [1660?]

13 planschblad. Kopparstick.

Johann Neudörffer d.ä., från Nürnberg, var sin tids mest betydande och inflytelserika skrivmästare. Just detta arbete är tryckt och utgivet postumt, av Johann Hofmann, omkring hundra år efter Neudörffers död. Två bokstäver på varje plåt från A till Z. Varje bokstav är omgiven av utsirad bård av blommor, fåglar, djur och andra figurer vars respektive namn börjar på någon av bokstäverna på sidan. Till varje sida finns också två ordspråk.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

Gründliche Anweisung zur Schreib-Kunst sammt Etlichen Alphabethen sowohl der Current- und Cantzley- als auch Fractur und Lateinischen Schriften Denen Lehrbegierigen zum Beste verfertigt

Paritius, Georg Heinrich (1675-1725)

Verlegt von Joh. Christoph Weigeln in Nürnberg Anno 1709, 1709

14 planschblad. Kopparstick.

Georg Heinrich Paritius var en skrivmästare från Regensburg. Det arbete som visas här, Gründliche Anweisung, publicerades första gången av Christoph Weigel 1703, följd av en latinsk upplaga samma år. Weigel, förläggare från Nürnberg, gav ut ett flertal skrivböcker under tidigt 1700-tal.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

Anvisning til skrifkonsten

Fougt, Henric (1720-1782)

Stockholm, 1753

9 planschblad. Kopparstick.

Henric Fougt var lärjunge till Linné för vilken han också disputerade år 1745. Anonymt publicerade han 1753 denna lilla handbok i skrivkonsten för unga människor. Den trycktes på Kungliga Tryckeriet av Peter Momma med vars dotter Fougt gifte sig 1761. Senare skulle Fougt överta titeln som Kungl. boktryckare och, efter hans död 1782, så var det hustrun Elsa Fougt som under tre decennier drev verksamheten. Henric Fougt är i dag bland annat känd för att han var den som introducerade typsnittet antikva i Sverige – mindre känt är att han föddes i Lövånger, knappa tio mil norr om Umeå.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.