Inlägg

Cuno – arkivariernas arkivarie

Cuno Bernhardsson. Foto: Johan Gunséus

Efter drygt 40 år inom arkivbranschen är det så dags för vår kollega Cuno Bernhardsson att gå i pension. Den 27 april 2018 är sista arbetsdagen för Cuno efter ett långt yrkesliv som arkivarie.

Cuno hade tidigt en passion för historieämnet. Han kunde sina kungalängder, när och var de stora slagen stod och annat som vi läste om i historieböckerna. Att få jobba med historia var något av en önskedröm för den unge Cuno. Önskedrömmen blev så småningom sann efter att han i Umeå och Uppsala studerat historia, etnologi m.m.
1977 var det dags att ge sig ut i yrkeslivet – första anhalt på arkivbanan blev ett jobb på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Året därpå återvände han till Norrland och Umeå för en anställning vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Det hann bli 26 år på Folkrörelsearkivet innan han 2004 tillträdde tjänsten som förste arkivarie vid Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

Cuno i arbete på Folkrörelsearkivet 1980.

Cuno betraktas av många som arkivariernas arkivarie med sin stora passion för arkiv och arkivforskning. Otaliga är de arkiv han har fördjupat sig i och otaliga är de arkiv han själv ordnat och förtecknat. Många norrländska kulturpersonligheter har han genom åren hunnit bekantat sig med – både i verkligheten och i arkiven. Genom att ordna deras arkiv vet han idag det mesta om landshövding Gustaf Rosén, teckningslärarinnan Maja Beskow och statistikprofessorn Gunnar Kulldorff. Undrar man något om Hushållningssällskapet i Västerbotten eller flottningen i Umeälven är det självklart Cuno man skall fråga, han har ordnat arkiven. Stor gedigen kunskap, sinne för detaljer och gott ordningssinne utmärker en god arkivarie, Cuno uppfyller det med råge.

Något annat som utmärker Cuno är hans förunderliga förmåga att få kontakt med folk och som resultat av detta hans stora kontaktnät. Cuno känner alla och alla känner Cuno! Han är dessutom en god berättare som gärna delar med sig av sina förvärvade kunskaper, både till kollegor och som föreläsare. Många intressanta historier om levnadsöden och händelser från förr har vi kollegor fått oss till skänks vid fikabordet. Vem skall nu förmedla alla historier ur det förflutna – om sheriffen från Edsele, om Garibaldi från Ragunda och om vad som hände på festplatsen i Sikfors?

Vem skall nu förvärva alla kända och okända norrländska kulturpersonligheters arkiv? Vem skall vi nu fråga om vilket arkiv man skall söka i om man är ute efter det och det? Vem skall nu ordna våra resor och studiebesök i Arkivnätverket? Vem skall nu marknadsföra arkiven och tipsa tidningar och massmedia? Vem skall nu…. Inte undra på att vi är lite fundersamma över framtiden vi som blir kvar på Forskningsarkivet.

När Cuno nu blir arkivarie emeritus önskar vi honom en lång skön sommar i Edsele och hälsar honom välkommen som fri arkivkonsult till hösten! För det är väl så vi får se dig i framtiden, eller hur?

I Umeå universitets personaltidning Aktum publicerades hösten 2017 en läsvärd artikel om Cuno. Du hittar den här.

 

”Sibyllan och Statsministern och hela konkarongen”

Detta är inledningen på ett brev skrivet någon gång 1973/1974. Brevet återfinns idag i riksdagsmannen och statsrådet Gösta Skoglunds arkiv på Folkrörelsearkivet i Umeå. Vem den ”hembygdens dotter” som västerbottningarna skulle få vara ”nalta hev av” (lite stolt över) avslöjas lite längre fram i texten.

Den händelse som nämns i början av brevet – invigningen av hushållsseminariet – utspelade sig den 12 maj 1955. Den dagen var det i Umeå högtidlig invigning av en ny byggnad för Seminariet för huslig utbildning. Man hade slagit på stort och till festligheterna bjudit in både statsminister Tage Erlander och prinsessan Sibylla (Hertiginnan av Västerbotten). Riksdagsman Gösta Skoglund var skolstyrelsens ordförande och något av en ”general” för invigningen. Invigningsprogrammet innehöll stråkensemble och körsång samt tal av Erlander och Skoglund. I programmet fanns även plats för lite poetisk uppläsning. En ”prolog” skulle framföras och till att författa den hade man valt en mycket uppmärksammad ung västerbottensförfattare. Kunde man skriva storslagna romaner så kunde man säkert även skriva poesi, så resonerade man och kontaktade Sara Lidman som tackade ja till inbjudan (Det är alltså Sara Lidman som har författat det inledande brevet till Skoglund).

Sara Lidman 1955 (fotot tagit vid ett annat tillfälle)

Tydligen ångrade Sara sig när det var dags att författa prologen. I Gösta Skoglunds arkiv finns ett brev från Sara skrivet i februari 1955. I brevet till Skoglund meddelar hon kort och gott: ”Jag kan inte skriva den där prologen. Jag kan inte… Jag är inte poet för fem öre.” Hon vill dra sig ur uppdraget och ser sig som en ”svikerska” både mot Skoglund och mot ”feministen uti mig” som ”vill visa karlarna att vi nog duger”. Hon föreslår istället att man skall tillfråga författarkollegan Stina Aronsson  ”eller om alla kvinnor sviker” fråga författaren Eyvind Jonsson ”han bara skakar på ärmen så kommer det en prolog”. Sara avslutar brevet med att hon hoppas att Skoglund blir ”ordentligt arg och säger fruntimmer är hopplösa! För det är vi ofta” (Klicka här och läs hela brevet).

Att det verkligen var stor vånda för Sara att skriva prologen förstår man när man läser ett annat Sarabrev, denna gång till goda vännen Mona Dan-Bergman. I mars 1955 skriver Sara till Mona: ”I Umeå skall ett skolköksseminarium invigas och jag måste med en prolog bevisa att jag är hela Västerbottens egen lilla delsbostinta annars slår de ihjäl mig”. Ja, stackars Sara!

Sång till Brödet
Kanske blev Skoglund ordentligt arg eller så lyckades han med övertalning. Den 12 maj 1955 var Sara trots allt på plats vid invigningen och läste sin prolog ”Sång till Brödet” som började med raderna:

Giv oss idag vårt dagliga –
Giv att vi vördar bröd som liv –

Västerbottens Kuriren 1955-05-13

Läser man lokaltidningarna dagen efter invigningen så förstår man att Sara och hennes prolog hade gjort ett starkt intryck. En av lokaltidningarna skrev lyriskt: ”Hennes stämma förvandlade auditoriet till en tyst härskara av andäktigt lyssnande. En tystnad fylld av högaktningsfull, innerlig beundran lämnade plats för hennes ord
Den andra lokaltidningen var lika hänförd och poetisk: ”Den konstnärliga inlevelse som hon gav uttryck åt var av så sublim art att det dröjde liksom länge innan man riktigt fattat att denna säregna upplevelse endast förunnades en snabbt flyktande stund”.
Hela texten till prologen publicerades även i en av tidningarna dagen efter invigningen. Man kan nog tala om att Saras framträdande blev en succé.

Någon vecka efter invigningen skriver Sara på nytt till Gösta Skoglund och då är det andra tongångar: ”Gode Broder, jag tackar Dig hjärtligt som tvang mig vara med om dessa underbara dagar i Umeå. 1000 tack.” Hon redovisar i brevet sina kostnader för dagen med utlägg för resor och sedan tillägger hon: ”och så blev det ett besök hos frissan (om Du vet vad det betyder?!)” 150 kr blir slutsumman för utläggen och Sara avslutar ”Har Landstinget råd med det?

Till sina föräldrar skriver Sara efter framträdandet i Umeå: ”Ni ville höra om Umeå, det var skojigt där på alla sätt. Byllan och statsministern tackade vänligast för prologen och det var ju snällt så jobbig som den var att tota ihop.

Kan det möjligen vara så att prologen blev Saras första och enda försök som poet? Det skulle handla om andra typer av tal och uppläsningar för Sara Lidman framöver. Undrar om ”Byllan”, statsministern och Skoglund var lika entusiastiska över dem?

Tack till Folkrörelsearkivet i Västerbotten för kopiorna ur Gösta Skoglunds arkiv. Övriga brev som nämns i texten återfinns i Sara Lidmans arkiv på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

…och till sist här kommer ”Sång till Brödet”

Västerbottens Folkblad 1955-05-13