Inlägg

Äta lavar

Nyligen hade vi här på Tryckt & otryckt ett inlägg som berättade om olika slags saker, bland annat ett flertal pressade växter, som hittats i en 1600-talsbibel från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Här ska vi titta lite närmare på ytterligare en bok med liknande högst konkret botaniskt innehåll, men denna gång gäller det inte sådant som en tidigare ägare stoppat in i boken, utan nu handlar det i stället om växter som fanns med redan vid den ursprungliga distribueringen.

1867 hade Kongl. Patriotiska Sällskapet givit ut en bok om matsvampar och efterföljande år, 1868, kompletterade de med en bok om ett annat lämpligt nödbrödsämne, nämligen lavar: ”En stor del af dessa enkla, af många liksom föraktade växter, som tyckas alldeles sakna blommor, innehålla rikliga ämnen till näring och andra hushållsbehof; och då de derjemte äro så ytterst allmänna, att de betäcka stora sträckor af detta till utseendet så enformiga och fattiga land, vi bebo, så är det väl värdt, att just vi uppmärksamma dem för att använda dem.”

Skriften i fråga hade titeln ”Våra bästa mat-lafvar : kortfattad anvisning att igenkänna, insamla och till födoämne bereda några af våra allmännaste lafvar”. Den ska kostnadsfritt ha utdelats i 4000 exemplar till landets folk- och lantbruksskolor. Liksom den föregående boken om matsvampar utgjorde den en del av periodens upplysnings- och nyttoinriktade syn på den nationella lanthushållningen, där till exempel även hushållningssällskapen utgjorde ett viktigt element.

Bakgrunden till Kongl. Patriotiska Sällskapets skrift om lavar var allvarlig. Den utgjorde ett svar på de återkommande missväxtåren: ”Det är att hoppas, att härigenom uppmärksamheten skall allt mera rigtas på dessa nödbrödsämnen, så att de varda rätt kända och allmänt begagnade samt i sin mån bidraga att afvända eller lindra den nöd, som felslagna skördar framkalla hos en hungrande befolkning.” (I ett tidigare inlägg har vi berört en annan sådan bok.) Just de år då Kungl. Patriotiska Sällskapet gav ut sina båda skrifter om svampar respektive lavar, 1867-1868, är synnerligen beryktade nödår, något som skildras i bland annat Hans Villius och Olle Hägers dokumentär ”Ett satans år”.  I Tornedalen blev 1867 känt som Lavåret.

Boken om matsvampar innehöll ett litografiskt planschblad där de beskrivna svamparna avbildades i färg. I  boken om lavar så valdes emellertid en annan, lite ovanligare metod. På två avslutande blad finns här sex olika arter av lav inklistrade som torkade exemplar. Här visades alltså de i texten beskrivna lavarna på ett i högsta grad konkret sätt. Två år senare, 1870, gavs ”Våra bästa mat-lafvar” ut i en andra upplaga, som Kungliga biblioteket har digitaliserat, men då hade de torkade exemplaren ersatts med ett planschblad i färg.

Planschblad i 2:a uppl. (1870)

 

Recept för de svåra åren (kryddat med en kärlekshistoria)

Twå skålpund råa eller kokta ben sönderkrossas med en klubba eller hammare, och stötas i en jernmortel till ett pulfwer eller en massa, hwarwid likwäl iakttages att för hwar mark ben gjutes i morteln 3 till 4 skedar watten, för att hindra stöteln att blifwa warm. Om benen blifwit wäl rengjorda från kött och hafwa föga märg, gå de lätt sönder; man låter massan gå genom en sil, och hwad som blir öfwer stötes ännu en gång. Äro benen ej fullkomligt rengjorda från brosk och senor, förwandlas allt till en degaktig massa, som till geléens utdragande är äfwen så tjenlig som om benen wore pulfweriserade. Detta pulfwer eller deg lägges i en lerpanna, och därtill gjutes 3 till 4 skopor watten, hwilket, jemte salt och grönsaker, under skumning, wid sakta eld 4 till 5 timmar sammankokas. För att af benen erhålla all geléen bör man koka dem lika lång tid fyra gånger. Af en mark ben fås fyra marker gelé.

För att häraf erhålla en rätt närande soppa, kokas 1 skålpund kornmjöl med 4 lod salt i 2:ne timmar, då soppan bör utgöra en kanna, hwarefter en kappe sönderstötta potäter ilägges: efter en timmes kokning tillslås en kanna ben-gelé, hwaraf soppan blir simmig och jemn; slutligen tillägges en hackad lök och ett lod salt. Denna soppa slås öfwer brynta brödtärningar.

Så lyder ett av de spartanska recept som vi hittar i Gustafva Schartaus (1783-1849) ”Wälmenta råd i misswext-år” som nyligen har digitaliserats av Umeå UB. Boken utgavs ursprungligen år 1831. Det var en tid då felslagna skördar fortfarande med regelbundenhet ledde till nödår i det agrara Sverige. Konsekvenserna riskerade att bli katastrofala. Dryga tre decennier efter publiceringen av Schartaus upplysande skrift så innebar de ryktbara missväxtåren 1867-1868 att utbredd svält drabbade befolkningen i Norrland och delar av Finland.

I förordet läser vi att författaren med utgivandet av sitt arbete hoppas ”göra sin landsmän en redbar och medborglig tjenst”. I boken beskrivs bland annat en rad inhemska vilda växter (rötter, frön, lavar, m.m.) som kan användas vid tillagning av bröd eller på annat sätt tjäna som födoämne. Här hittar vi även anvisningar för tillagning av olika soppor och gryn, som till exempel ”Soppa, anwänd wid fattig-inrättningen i Hamburg”, ”Rumfordska soppan” och ovan beskrivna ”Ben-soppa”. Avslutningsvis ges också råd kring hur skadad och skämd säd kan räddas.

”Wälmenta råd i misswext-år” tycks ha varit en försäljningsmässig framgång. Redan året efter utgavs en andra utökad upplaga och senare översattes den även till finska. Den driftiga Gustafva Schartau gav också ut ett flertal andra köks- och hushållsrelaterade böcker och av dessa har Umeå UB tidigare digitaliserat en: ”Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder” (1844). Den kulinariskt intresserade kan för övrigt i vår RARA-samling också finna ett tjugotal andra äldre digitaliserade kokböcker.

Till sist, när jag söker information kring Gustafva Schartau (f. Voigtländer), så överraskas jag av att upptäcka att hennes liv, eller åtminstone en viss begränsad del av hennes levnad, faktiskt har blivit ämne för en roman, Ingrid Hesslanders ”Giftomans samtycke” från 1955. Jag har inte haft möjlighet att läsa den, men enligt en beskrivning, så sägs berättelsen ge ”nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz”. Denne Axel Lagercrantz var Gustafvas förste man, där enlevering inledde äktenskapet och en vidlyftig rättegång avslutade det. Senare gifte hon om sig med Ivar Ejlert Barfoth Schartau. Allt det här låter såklart mycket spännande, men plötsligt verkar vi ha kommit väl långt bort från bensoppa och framgångsrik bokutgivning, så här får vi nog ändå sätta punkt.