Inlägg

“Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”

Här på universitetet har vi nyligen haft ännu en terminsstart, alltid en rolig och händelserik tid på året, men något som för många också kan innebära en intensiv jakt på lämplig bostad. På bilden här intill ser vi två studenter från förr som fått hysa in sig hos ”en lärd Professor” och konsekvensen av denna boendesituation.

Det delade boendet innebar att deras många livliga diskussioner fortgick till och med efter att de somnat. Båda studenterna talade nämligen i sömnen och i detta tillstånd fortsatte de att komma med allt eldigare argument och motargument, till dess att de blev så uppjagade att de plötsligt vaknade: ”Med någon häftighet, ur sängen sprungo de, / Begynte argumenter ge / Med vrede hotelser och snäsor / Och sist med händerna på öron, munnar, näsor, / Och böcker, stolar, bord begynte dansa kring.”

Vi hoppas naturligtvis att det inte ska behöva gå riktigt så långt för våra studenter här i Umeå.

Berättelsen återfinns i alla fall i boken “Fabler av Florian”, tryckt i Stockholm år 1824 hos Carl Deleen. Texten var en översättning från franskan och med det familjärt korta “Florian” avsågs Jean-Pierre Claris de Florian (1755-1794). Denne författare, medlem av Franska akademin, är kanske inte så känd idag, men i synnerhet under decennierna kring sekelskiftet 1700/1800 så översattes en rad av hans verk till svenska.

Florian skrev bland annat ett drygt hundratal uppskattade fabler i La Fontaines efterföljd. Den svenska samlingen från 1824, som innehåller 13 av dessa fabler, är som trycksak betraktad av särskilt intresse eftersom boken inte såldes separat, någonting som också utsägs på titelsidan: “Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”.

Till boken hörde alltså en uppsättning tryckta figurer som illustrerar händelser från de olika fablerna (däribland även de sömndruckna studenternas gräl) och som kunde användas för att levandegöra berättelserna. Dessutom medföljde ett fondkort med rumsinteriör och där det fanns utskurna skåror som pappfigurerna kunde placeras i. Året därpå, 1825, utgavs ytterligare en fabelsamling med likalydande titel och som också såldes tillsammans med en uppsättning figurer.

Äldre tryckta bruksobjekt av annat slag än böcker, som dessa figurer, är ofta förkomna, så därför är det extra roligt att återfinna sådant i samlingarna. Men inte heller Umeå UB:s exemplar är helt oskadat och komplett. Ett par av pappfigurerna saknar huvuden. Figurerna till fabel 5 verkar från början ha suttit ihop som de båda figurer som hör till fabel 4, men här har de alltså rivits itu. Ett par figurer har också förkommit helt. Det gäller i alla fall för fabel 6 och 8, där det ursprungligen ska vara ytterligare en figur till respektive berättelse. Det kan man se på en plansch (saknas också i vårt exemplar) som schematiskt visar de olika figurerna. I Libris anges att det totalt ska vara 17 figurer – i så fall saknas alltså ytterligare en?

Bokpärmarna, kuvertet för figurerna och kapseln där alla delar förvarades har enhetligt klätts i samma marmorerade papper. I tidningen Dagligt Allehanda annonserades den 18 december 1824 att Florians fabelsamlingar fanns ute i handeln. Detta var alltså bara några dagar innan julafton, något som användes som ett argument för försäljningen. Boken med dess kolorerade figurer beskrivs som: ”En tjenlig Julklapp för Barn”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat sitt exemplar samt även figurerna. Gå gärna in och titta: ”Fabler af Florian”.

Fynd i en bibel

I Östergrensamlingen finns en mängd fina böcker, men också ett antal trasiga böcker. I april togs Gustav II Adolfs bibel (1618) fram för att undersökas. Skicket var mycket dåligt med lösa träpärmar, trasiga och saknade blad. För att kunna arbeta med den behövde den rengöras från skräp och damm samt lite mögel. Under renblåsningen i dragskåpet gjordes det en del spännande fynd.

Det visade sig att boken någon gång under historien har använts som blompress. Rester av blommor hittades i hela boken med några blads mellanrum. En analys av växtdelarna skulle kunna ge spännande information om den epoken i bokens liv. Som bokmärken har man använt trästickor och halmstrån, vilket var vanligt förr. De mest oväntade fynden var nog ändå de fyra flugorna och spindeln samt det fina hängsmycket i blått glas som låg mellan några av bladen.

Digitaliserat: Om rakning

En av de böcker som nyligen digitaliserats och gjorts fritt tillgängliga av Umeå universitetsbibliotek är den lilla, anspråkslösa volym som visas på bilden nedan. Formatet är ringa 11 x 9 cm. En namnteckning och ett exlibris visar att boken har tillhört Olof Östergren. Bakom de enkla ljusblå pappärmarna döljer sig den anonymt utgivna skriften Rakknifvens bruk, vård och iståndsättande: handbok för mogne och blifvande män. I denna bok om rakningens konst, tryckt i Göteborg år 1827, finner vi, om vi får tro förordet, ”allt det, innom en ringa volum samlat, som verldens alla åldrar bidragit till ämnets upplysande i det skick, hvari vår tids vetenskaps-män och konstnärer nu åskåda det, jämte resultaterna af en egen erfarenhet, som begagnat det gamla och fölgt med sin tid”.

Steg för steg går boken igenom rakningens olika element. Den detaljerade redogörelsen är uppdelad i följande sju avdelningar: 1) De Bisaker, som vid rakningen brukas, 2) Förnämsta Instrumentet vid rakningen: Rakknifven, 3) Rakknifvens iståndsättande, då den blifvit utnött, eller af vårdslöshet fördervad, 4) Strigelns beskrifning, 5) Raknings-Operationen, 6) Rätta förhållandet emellan Skägg och Rakknif, och slutligen en 7) Chronologisk sammandragen öfversigt af alla omnämnde förrättningar.

Skriften publicerades som sagt anonymt, men författare var Johan Anders Wadman (1777-1837). Handledningen om rakning var den första bok som han gav ut, men det var inte den som gjorde honom omtalad. Det var i stället för sina bacchanaliska dikter och visor i Bellmans efterföljd, samt även ett antal lustiga anekdoter kring hans eget leverne, som Wadman i första hand var känd. Han var på sin tid en omtyckt skald och hans dikter och visor gavs ut i två delar 1830 och 1835. Någon större ekonomisk egen vinning erhöll dock Wadman aldrig genom sitt författarskap. Han dog utblottad 1837, 60 år gammal.

Även om J. A. Wadmans plats i den svenska litteraturhistorien i dag måste betraktas som i hög grad perifer, så var det annorlunda på 1800-talet. Hans dikter och sånger var då mycket populära. Decennierna efter hans död utkom hans samlade verk i flera utgåvor och i hemstaden Göteborg avtäcktes 1867 under pompa och ståt en offentlig byst i brons föreställande poeten. Därför kan ännu den som i dag besöker Göteborg promenera till Vasaparken och där, på en kulle invid Vasakyrkan, ställa sig och beundra Wadmans föredömligt släta och välrakade profil.

 

Digitaliserat: Om kakelugnar

Nu i dagarna har en omtyckt och förträfflig uppfinning fyllt 250 år, nämligen den svenska kakelugnen. Stora mängder ved förbrukades av järnbruken och andra näringar under 1700-talet, samtidigt som också hushållens uppvärmning krävde stora vedresurser. Problemet var att mycket av den genererade värmen inte kunde behållas på något energieffektivt sätt och som en följd av detta blev skog en bristvara på många platser runt om i landet. I denna situation uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt (1709-1779), dåvarande president i Kammarkollegium, och generalmajoren Fabian Wrede (1724-1795) att, genom förbättring av existerande eldstäder, försöka finna en teknisk lösning på problemet, eller som Cronstedt skriver: ”huru Kakelugnar och Eldstäder i allmänhet måtte til weds besparning i byggnads sättet förbättras”.

Hösten 1767 kunde den nya eldstadstypen presenteras. Principen för kakelugnseldning var känd sedan tidigare, men Cronstedt och Wredes lösning med dess förlängda rökgångar innebar en snillrik vidareutveckling av äldre teknik. Röken cirkulerade här i ett vertikalt rökkanalsystem inne i murstocken och på detta sätt kunde värmen bevaras mycket längre än i tidigare svenska eldstäder, något som innebar ”ansenlig Weds besparning i både stora och små Hushåll”. Det kunde röra sig om upp emot en halvering av vedmängden. Den bränslesnåla kakelugnen, som dessutom var möjlig att serietillverka, kom på detta sätt att innebära en revolution för uppvärmningen av de svenska hemmen. I dag ses Cronstedt och Wredes 1700-talskonstruktion som ett tidigt exempel på hållbar design.

Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning (1767)

Cronstedt utgav skriften ”Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning” (1767) där den nya kakelugnslösningen presenterades i fem olika modeller. Beskrivningarna utgavs även i en utökad utgåva år 1775. Då hade Cronstedts kompletterat sitt arbete med ytterligare två typer av kakelugnar. Dessutom utgavs verket denna gång, under den övergripande titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af wed”, tillsammans med ännu en skrift i samma ämne, ”Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkstälde inrätningar af eldstäder til weds besparing och flere förmoners winnande” av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). Där Cronstedts beskrivningar i första hand behandlat kakelugnskonstruktioner för ”bättre rum”, förklarar Carl Sparre i förordet till detta nya arbete, så är Palmstedts beskrivningar tänkta att ”blifwa angelägen för Landthushållare, och desutom ej mindre tiena i städerne och på landet för köks-spisars, bryggeriers och wissa Fabriques-werkstäders bätre inrättande til weds besparande”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat både den första utgåvan från 1767 (tyvärr med två planschblad saknandes) och den väsentligt utökade från 1775 (komplett).

En kakelugn, som eldas på framsidan

En kakelugn som eldas på framsidan, med en afsats framföre

Spis med 4 rörgångar och 2:ne små ugnar at grädda och steka uti

P1:s program Vetenskapsradion Historia sände nyligen ett avsnitt om Carl Johan Cronstedt och kakelugnen som kan rekommenderas för den som vill veta mer. Dessutom har det i höst också utgivits en ny bok om Cronstedt, författad av Linnéa Rollenhagen Tilly.

En almanacka för år 1796

En del böcker i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar är så stora och otympliga att de endast med besvär kan plockas ned från hyllan av en ensam person. Andra, som den på bilden härintill, är betydligt lättare att hantera. Volymen bredvid tändsticksasken är en så kallad portmonnä-almanacka som ingår i Östergrensamlingen. Måtten är blygsamma 4,5 x 7,5 cm. Det är alltså en bok som det går alldeles utmärkt att förvara i en portmonnä. Eller, varför inte, bära instucken i en dold ficka på en klänning av frasande siden. Det här rör sig nämligen, som innehållet visar, om en sammansatt tryckprodukt från 1790-talet riktad mot en i första hand kvinnlig målgrupp.

Den första delen av den lilla boken består av ”Stockholms almanacka året 1796”, tryckt i Stockholm av J. P. Lindh. I Klemming och  Eneströms bibliografi över svensk kalendarisk litteratur (II, s. 26) kan vi läsa följande: ”Under 1700-talet och början av 1800-talet var det ej ovanligt att, att Stockholms almanach sönderskars, hopklistrades och inbands i miniatyrformat (28 sidor). Den kallades då vanligen Fruntimmers-almanach. Stundom pryddes dessa med exemplar även med kopparstick. Någongång inhäftades almanachan i dansböcker, virkböcker, o.d.”

Det är exakt en sådan ”fruntimmersalmanacka” som vi här har att göra med. Ursprungligen var alltså den almanacka som ingår i denna bok tryckt i sin helhet på en och samma sida, men denna har sedan skurits ner i mindre delar. Häri har också lagts till fem inklistrade kolorerade uppslag med bilder som visar det senaste inom det franskinfluerade hatt- och hårmodet.

Efter detta inledande kalendariska avsnitt så följer därtill skriften ”Namnkunniga fruntimmer” (tryckt av Johan Christopher Holmberg 1794-1795) på dryga hundra sidor. Här redogörs i alfabetisk ordning för en lång rad berömda kvinnor, från antiken till samtiden, som på olika sätt ansågs vara intressanta eller förebildliga. Till exempel återges den sedelärande historien om hur grevinnan de Saint Balmont läxade upp en man med dåligt hyfs. Vi kan väl anta att detta var en anekdot som fick den okända person som en gång var denna lilla almanackas första ägare att dra på munnen.

”Grefwinnan de Saint Balmont, hade på sina gods fått inqwartering af en Cavalerie-Officer, som uppförde sig ganska illa. Hon skref honom derföre en Billet til, hwaruti hon utmante honom på duel, undertecknade sig Chevalier de S. Balmont. Förklädd i mans-kläder infant hon sig på den utsatta mötesplatsen, och fäktade så tappert, at Officeren måste fälla gewär för henne. Då hon återgaf honom sin wärja, sade hon: Min herre, Ni har trott Er fäkta emot Chevalier de S. Balmont; men jag är endast hans swägerska: lär nu häraf, att wisa mer höflighet och aktning för Fruntimmer.”