Inlägg

Digitaliserat: Om rakning

En av de böcker som nyligen digitaliserats och gjorts fritt tillgängliga av Umeå universitetsbibliotek är den lilla, anspråkslösa volym som visas på bilden nedan. Formatet är ringa 11 x 9 cm. En namnteckning och ett exlibris visar att boken har tillhört Olof Östergren. Bakom de enkla ljusblå pappärmarna döljer sig den anonymt utgivna skriften Rakknifvens bruk, vård och iståndsättande: handbok för mogne och blifvande män. I denna bok om rakningens konst, tryckt i Göteborg år 1827, finner vi, om vi får tro förordet, ”allt det, innom en ringa volum samlat, som verldens alla åldrar bidragit till ämnets upplysande i det skick, hvari vår tids vetenskaps-män och konstnärer nu åskåda det, jämte resultaterna af en egen erfarenhet, som begagnat det gamla och fölgt med sin tid”.

Steg för steg går boken igenom rakningens olika element. Den detaljerade redogörelsen är uppdelad i följande sju avdelningar: 1) De Bisaker, som vid rakningen brukas, 2) Förnämsta Instrumentet vid rakningen: Rakknifven, 3) Rakknifvens iståndsättande, då den blifvit utnött, eller af vårdslöshet fördervad, 4) Strigelns beskrifning, 5) Raknings-Operationen, 6) Rätta förhållandet emellan Skägg och Rakknif, och slutligen en 7) Chronologisk sammandragen öfversigt af alla omnämnde förrättningar.

Skriften publicerades som sagt anonymt, men författare var Johan Anders Wadman (1777-1837). Handledningen om rakning var den första bok som han gav ut, men det var inte den som gjorde honom omtalad. Det var i stället för sina bacchanaliska dikter och visor i Bellmans efterföljd, samt även ett antal lustiga anekdoter kring hans eget leverne, som Wadman i första hand var känd. Han var på sin tid en omtyckt skald och hans dikter och visor gavs ut i två delar 1830 och 1835. Någon större ekonomisk egen vinning erhöll dock Wadman aldrig genom sitt författarskap. Han dog utblottad 1837, 60 år gammal.

Även om J. A. Wadmans plats i den svenska litteraturhistorien i dag måste betraktas som i hög grad perifer, så var det annorlunda på 1800-talet. Hans dikter och sånger var då mycket populära. Decennierna efter hans död utkom hans samlade verk i flera utgåvor och i hemstaden Göteborg avtäcktes 1867 under pompa och ståt en offentlig byst i brons föreställande poeten. Därför kan ännu den som i dag besöker Göteborg promenera till Vasaparken och där, på en kulle invid Vasakyrkan, ställa sig och beundra Wadmans föredömligt släta och välrakade profil.

 

En almanacka för år 1796

En del böcker i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar är så stora och otympliga att de endast med besvär kan plockas ned från hyllan av en ensam person. Andra, som den på bilden härintill, är betydligt lättare att hantera. Volymen bredvid tändsticksasken är en så kallad portmonnä-almanacka som ingår i Östergrensamlingen. Måtten är blygsamma 4,5 x 7,5 cm. Det är alltså en bok som det går alldeles utmärkt att förvara i en portmonnä. Eller, varför inte, bära instucken i en dold ficka på en klänning av frasande siden. Det här rör sig nämligen, som innehållet visar, om en sammansatt tryckprodukt från 1790-talet riktad mot en i första hand kvinnlig målgrupp.

Den första delen av den lilla boken består av ”Stockholms almanacka året 1796”, tryckt i Stockholm av J. P. Lindh. I Klemming och  Eneströms bibliografi över svensk kalendarisk litteratur (II, s. 26) kan vi läsa följande: ”Under 1700-talet och början av 1800-talet var det ej ovanligt att, att Stockholms almanach sönderskars, hopklistrades och inbands i miniatyrformat (28 sidor). Den kallades då vanligen Fruntimmers-almanach. Stundom pryddes dessa med exemplar även med kopparstick. Någongång inhäftades almanachan i dansböcker, virkböcker, o.d.”

Det är exakt en sådan ”fruntimmersalmanacka” som vi här har att göra med. Ursprungligen var alltså den almanacka som ingår i denna bok tryckt i sin helhet på en och samma sida, men denna har sedan skurits ner i mindre delar. Häri har också lagts till fem inklistrade kolorerade uppslag med bilder som visar det senaste inom det franskinfluerade hatt- och hårmodet.

Efter detta inledande kalendariska avsnitt så följer därtill skriften ”Namnkunniga fruntimmer” (tryckt av Johan Christopher Holmberg 1794-1795) på dryga hundra sidor. Här redogörs i alfabetisk ordning för en lång rad berömda kvinnor, från antiken till samtiden, som på olika sätt ansågs vara intressanta eller förebildliga. Till exempel återges den sedelärande historien om hur grevinnan de Saint Balmont läxade upp en man med dåligt hyfs. Vi kan väl anta att detta var en anekdot som fick den okända person som en gång var denna lilla almanackas första ägare att dra på munnen.

”Grefwinnan de Saint Balmont, hade på sina gods fått inqwartering af en Cavalerie-Officer, som uppförde sig ganska illa. Hon skref honom derföre en Billet til, hwaruti hon utmante honom på duel, undertecknade sig Chevalier de S. Balmont. Förklädd i mans-kläder infant hon sig på den utsatta mötesplatsen, och fäktade så tappert, at Officeren måste fälla gewär för henne. Då hon återgaf honom sin wärja, sade hon: Min herre, Ni har trott Er fäkta emot Chevalier de S. Balmont; men jag är endast hans swägerska: lär nu häraf, att wisa mer höflighet och aktning för Fruntimmer.”