Inlägg

Seminarium om europeiska skrivböcker

I slutet av förra veckan, den 18 april, höll professor Marc Smith, från Ecolé nationale des chartes i Paris, ett seminarium här på biblioteket betitlat ”Script, languages and nations: European writing books, 16th-19th c.”. Seminariet var samarrangerat av Historia med utbildningsvetenskaplig inriktning och Avdelningen för arkiv och specialsamlingar (Umeå universitetsbibliotek).

Professor Marc Smith från École nationale des chartes.

Detta seminarium skedde i samband med att professor Smith besökte Umeå för att under ett par intensiva dagar detaljstudera de franska skrivböckerna i Ekströmsamlingen. I första hand undersökte han de materiella aspekterna hos dessa enskilda exemplar, såsom t.ex. papperets vattenstämplar, för att klargöra deras tillkomsthistoria.

Smith arbetar för närvarande på en bibliografisk katalog och historik över franska skrivmanualer i en europeisk kontext, någonting som hittills har saknats. Katalogen är tänkt att publiceras både som en elektronisk databas och som en tryckt volym. I arbetet med denna sammanställning har Smith tidigare besökt bland annat The Newberry Library, Colombia University Library och The Houghton Library, vilka liksom Umeå universitetsbibliotek har betydande samlingar med äldre skrivböcker.

En sammanfattning av innehållet i Smiths mycket intressanta föredrag lyder som följer:

Scripts, languages and nations: European writing books, 16th-19th c.
In the early modern period, the basics of handwriting were taught by schoolmasters, but more expert and especially professional hands required proper instruction by a master in the art of writing. Writing masters mainly produced models with pen and ink for their own pupils, but many, in collaboration with engravers, also published copybooks containing instructions and calligraphic models, both as publicity and as a means of self-instruction. Thousands of editions are preserved, offering abundant material for the study of handwriting, teaching methods, and social and institutional parameters. Central political institutions played a defining role in the development of scripts, and these, together with the languages for which they were used, carried a strong sense of national identity — albeit counterbalanced by international trends and the wide circulation of models.

På plattformen för Umeå UB:s digitala samlingar kan du titta närmare på ett urval skrivmanualer ur Ekströmsamlingen.

En dag om specialsamlingar i Lund

Mot slutet av förra året, den 27:e november, anordnades på universitetsbiblioteket i Lund ett heldagsseminarium om specialsamlingar. Bättre sent än aldrig kommer här en sammanfattning skriven utifrån minnesanteckningar som gjordes under dagen.

Arrangemanget i Lund utgjorde en fortsättning på en serie seminarier kring specialsamlingar som fortgått sedan 2014. Dessa seminarier har blivit ett utmärkt forum för att träffa kollegor som arbetar med liknande samlingar runt om i landet och få möjlighet att diskutera gemensamma frågor och utmaningar.

Bidrag från de tre första seminarierna, som gick under samlingsnamnet Bevara för framtiden, har samlats i en skrift som finns att läsa i elektronisk form: ”Bevara för framtiden”. I samma skriftserie finns även bidragen från de två senaste seminarierna utgivna (tyvärr inte elektroniskt): ”Kulturarvsperspektiv”.  Här på bloggen Tryckt & otryckt finns också ett inlägg om det närmast föregående seminariet i Uppsala.

Den vackra biblioteksbyggnaden i Lund.

Namnet på seminariet i Lund var det skånskt klingande och, åtminstone för oss som arbetar med specialsamlingar, lite lagom provocerande ”Mög på hög? Ett heldagsseminarium om forskningen och specialsamlingarna”. Frågan om möget skulle lätt kunna avfärdas som retorisk (med det givna svaret: nej, specialsamlingarna runt om i landet utgör ett viktigt kulturarv), men den bör nog också läsas som en uppfordran gällande det tillgängliggörande arbete som kontinuerligt krävs för att samlingarna ska fortsätta att vara viktiga för den moderna forskningen.

Eva Nylander, tf. Universitetsbibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek, hälsade välkommen och tog avstamp i Rick Andersons artikel ”Can’t by us love: the declining importance of library books and the rising importance of special collections” och dennes distinktion mellan commodity och non-commodity documents. Utan att här gå vidare in på Andersons argumentation (ni kan själva läsa artikeln) så landar den i slutsatsen att forskningsbibliotekens arkiv och specialsamlingar, bestående av rara och unika artefakter, borde ges ökad prioritet i dagens digitaliserade nätverksmiljö, då denna typ av samlingar inte kan ersättas av kommersiella tjänster. Mögets tid är här, sammanfattade Nylander.

För dagens första bidrag, med rubriken Hög på mög! Om arkiventusiasm, tillgängliggörande och digital infrastruktur för utbildning och forskning, stod sedan Anna Nilsson-Hammar, historiker vid Lunds universitet. Hon talade utifrån sin praktiska erfarenhet av vad som var ett sammanhållande tema för detta seminarium, nämligen forskarens roll och behov i relation till specialsamlingarna.

Inledningsvis redogjorde Nilsson-Hammar för ett halvårsprojekt, genomfört för ett antal år sedan, där en utgångspunkt hade varit det faktum att studenter hellre tenderade att välja att arbeta med modernt material framför tidigmodernt material. Det finns trösklar då det gäller det äldre materialet, innehållet representerar till exempel idévärldar och världsbilder som i dag är svårbegripliga och för dem som är ovana utgör dessutom äldre handskrift och tryckt frakturstil ett hinder.

Projektet som Nilsson-Hammar arbetade med syftade därför till att stimulera och möjliggöra ett ökat användande av det tidigmoderna materialet i samlingarna på universitetsbiblioteket i Lund. Detta resulterade i webbplattformen ”Guide till UB:s specialsamlingar”, vilken var tänkt som en lättillgänglig ingång till materialet och att kunna inspirera till föreläsningar, övningar och uppsatser. Sidan är inte längre tillgänglig, men den var indelad i olika teman ungefär som det ser Lund UB:s nuvarande hemsida.

Synliggörandet av samlingarna är grundläggande, underströk Nilsson-Hammar, och det är viktigt att tillhandahålla ingångar för användarna. Detta är något som numera har blivit möjligt på helt nya sätt genom möjligheten att erbjuda olika digitala representationer av materialet. Där finns det (ofta outnyttjade) möjligheter att lägga in pedagogiska dimensioner, anpassade till undervisning, och det går att skapa tillfälliga digitala samlingar kopplade till ett specifikt kursinnehåll.

Nilsson-Hammar betonade också hur centrala de digitala resurserna har blivit för dagens forskare. Hon talade om hur hon själv ofta använder digitala representationer av fysiska samlingar från exempel Göttingen, Dresden och München. En fråga att ställa sig blir då: hur påverkar urvalet av det material som digitaliseras dagens historieskrivande? Detta var en problematik som även andra talare under dagen skulle återkomma till.

Med anledning av att det 2018 var 200 år sedan det första litografiska tryckeriet startade i Sverige så hade Universitetsbiblioteket en stor utställning i sin entré. En värld av bilder – litografin i Sverige 200 år.

Näste talare var Håkan Håkansson, idéhistoriker verksam vid universitetsbiblioteket i Lund: Under rubriken Kuriöst! Om ett förunderligt projekt och dess brister redogjorde han till att börja med för ett aktuellt forskningsprojekt där han ingår: ”Beundran och förundran i förändring – att förstå Museum Stobaeanum”. Projektet syftar till att ur olika perspektiv belysa Kilian Stobæus (1690-1742) kuriosakabinett. Denna samling med naturföremål och fornsaker skänktes till Lunds universitet 1735 och blev grunden till dess naturhistoriska museum. I dag är den fysiska samlingen spridd på många platser och en del av projektet består därför i att digitalt återskapa samlingen på Alvin, något som innebär att omkring 1000 föremål kommer att digitaliseras och ges utförlig metadata.

I den andra delen av sin presentation så vände Håkansson emellertid på det hela och problematiserade precis den typ av digitaliseringsprojekt som han nyss beskrivit, det vill säga en projekttyp som genererar riklig metadata, men där det material som digitaliseras är kvantitativt begränsat och kan sägas vara primärt riktat mot en relativt liten användargrupp. Den största delen av budgeten består av forskarnas lönekostnad. Håkansson menar att denna modell har blivit normen för svenska digitaliseringsprojekt, något som han är kritisk till. Prioritet borde riktas mot att finansiera fler projekt som är inriktade på att producera en ansenlig mängd digitala objekt. Vi pratar mycket om digitalisering i Sverige, konstaterade han, men vi gör det inte så mycket.

Liksom föregående talare betonade Håkansson att digitalisering är kanonbildande, vilket innebär att digitaliserat material i större utsträckning nyttjas i forskning än icke-digitaliserat material. De flesta av dagens forskare tillbringar sin tid ute på nätet, inte i läsesalarna. Detta betyder kort sagt att det som kulturarvsinstitutionerna väljer att digitalisera styr forskningens utveckling. Det är därför av största vikt att det digitala urvalet ges mängd och bredd. Frågan om statliga medel till storskaliga digitaliseringsprojekt borde drivas mycket hårdare, menade Håkansson.

Håkansson underströk också vikten av fungerande samarbetsformer mellan de inblandade parterna och han avslutade med tre budord riktade till finansiärer, bibliotek och forskare:

1) Finansiärer: Tänk brett, inte smalt!

2)  Bibliotek: Involvera forskare – biblioteken är deras arbetsredskap!

3) Forskare: Engagera er i biblioteken – de är era arbetsredskap!

Del av litografiutställningen.

För det sista bidraget innan det var dags för lunch stod Göran Blomqvist, verkställande direktör på Riksbankens Jubileumsfond. Han kunde med andra ord sägas representera forskningsfinansiärens perspektiv. Inledningsvis talade han om ett antal tidigare genomförda projekt, knutna till kulturarvssamlingar och minnesinstitutioner, där Riksbankens Jubileumsfond bidragit med medel.  En erfarenhet som hade gjorts i dessa sammanhang, och det var något som även Håkansson hade understrukit i föregående bidrag, var att det ofta inte finns tillräckligt utvecklade och förtroliga kontakter mellan forskningsvärlden och de organisationer som förvaltar kulturarvssamlingarna. Detta utgör ett hinder då kommer till att bygga upp forskning vid minnesinstitutionerna.

Digitalisering av kulturarvet och datadriven forskning utpekas som prioriterade områden i 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50). Vetenskapsrådet måste ha en specifik forskningsfråga som grund för sina anslag, vilket innebär att bredare digitaliseringssatsningar, av det slag som Håkansson argumenterade för, har svårt att finna finansiering den vägen. Då det gäller anslag från Riksbankens Jubileumsfond så finns det däremot utrymme att inrymma även digitaliseringsprojekt av mer allmän karaktär. Blomqvist nämnde särskilt den årliga utlysningen för infrastrukturella satsningar som en sådan möjlighet.

Det som emellertid är svårt att få externt finansierat är arbetstiden. Digitalisering kräver också anslag som sträcker sig över en längre period; det tar helt enkelt tid att genomföra större digitaliseringsprojekt. Blomqvist påpekade att det var viktigt att söka samarbetsformer mellan minnesinstitutionerna; allt behöver inte byggas upp från grunden av var och en.

Del av litografiutställningen. Just här är det emellertid inte ett stentryck som visas, utan ett träsnitt ur Zebra- och Flod-Hästens Natural-Historia (Johan Leonard Belfrage, Lidköping 1845).

Efter lunch så var det dags för Katinka Ahlbom och Rasmus Lindgren, från Enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket, att presentera Arken – Kungliga bibliotekets nya katalog för handskriftsaccessioner och enskilda arkiv. Bakgrunden till den nya katalogen var att KB behövde ett arkivförteckningssystem för att ersätta Ediffah. Ett avgörande krav på det nya systemet var att det skulle kunna hantera hierarkiska beskrivningsmodeller. KB valde att utgå från AToM, en webbaserad lösning med öppen källkod, och utarbeta en egen tillämpning av detta. Resultatet blev alltså Arken.

Andra söktjänster för KB:s handskrifter är nominalkatalogen, RA:s brevdatabas och realkatalogen. I Arken hittas först och främst material som accederats från 1960-talet och framåt. Utvecklarna arbetar med att få fram export av poster såväl till NAD som till Libris. Digitala objekt hanteras i Arken genom länkning, inte uppladdning. Några av fördelarna med Arken är att det är snabbt och enkelt att katalogisera i systemet, att det använder öppen källkod och öppna data (i den mån som lagen tillåter det), samt att det hanterar länkad data. Eftersom systemet bygger på öppen källkod så kommer det att vara möjligt för andra kulturarvsinstitutioner att använda mjukvaran och bygga vidare på KB:s utvecklingsarbete.

Därnäst hade turen kommit till Maria Mostadius och Atticus Pinzon Rodriguez. De representerade Biologiska museet vid Lunds universitet och talade under rubriken Is it real? 3D scanning objects for a broader public. I museets samlingar finns en stor mängd fysiska artefakter som är av intresse för internationell forskning, men vars karaktär gör att det är svårt att låna ut dem. Det är vanligt att de är ömtåliga, vilket försvårar transport, och många av dem är också unika. Somliga objekt innehåller dessutom hälsofarliga ämnen. Det här är en problematik som känns igen från arbetet med specialsamlingar där objekt vanligtvis inte heller lånas ut annat till andra institutioner.

På Biologiska museet i Lund har man därför som ett alternativ börjat 3D-skanna objekt i sina samlingar. Detta är en typ av digitalisering som bevarar information om det digitaliserade objektets form, textur, färg och storlek. Exempel på sådana digitaliserade artefakter ur museets samlingar finns uppladdade på Sketchfab. Genom dessa digitala representationer kan forskare utvinna mycket information utan att behöva ta del av originalen. Det går också att skapa fysiska reproduktioner av objekten genom 3D-skrivare. Vid behov kan 3D-skanningens representation av objektets yta också kompletteras med CT-skanning för att ge information om insidans egenskaper.  De digitala samlingar som skapas understödjer undervisning, forskning och utåtriktad verksamhet.

Seminariet avslutades av Ragni Svensson, bokhistoriker, som under rubriken Fem år med Bo Cavefors förlagsarkiv berättade om sitt avhandlingsarbete och specifikt hur hon hade använt material i Cavefors förlagsarkiv. Svenssons uppmärksammade avhandling “Cavefors: förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1952-1982″ lades fram förra året. Detta konkreta exempel på en forskares arbete med den sortens fysiska samlingar som utgör fundamentet för arkiv och specialsamlingar (även i en tid då det talas mycket om digitalt tillgängliggörande) knöt på ett passande sätt ihop en givande dag i Lund.

En dag om specialsamlingar i Uppsala

Tisdag förra veckan, den 17 oktober, hölls seminariedagen ”Specialsamlingar i Sverige” på Gustavianum i Uppsala. Det var det andra seminariet i en serie med samma namn, vilken arrangeras som ett samarbete mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Lunds universitetsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek. Dessa dagar utgör en fortsättning på en tidigare anordnad seminarieserie kring specialsamlingar, då under namnet ”Bevara för framtiden”. Bidragen från denna föregående serie finns samlade i en publikation som är fritt tillgänglig i elektronisk version.

Någon ställer sig kanske här den helt rimliga frågan: vad är en specialsamling? Ett kort svar på detta är att det handlar om urskiljbara samlingar som på något sätt är åtskilda från ett biblioteks övriga samlingar av den anledningen att materialet är unikt, sällsynt, har en gemensam proveniens eller i övrigt anses ha ett särskilt värde, först och främst ur en kulturarvsaspekt. Det handlar även om att objekten i denna sorts samlingar ofta är ömtåliga och därför kräver en särskild förvaring och hantering. Många gånger rör det sig om äldre material, om än inte nödvändigtvis. Långtidsbevarande är en viktig aspekt då det kommer till specialsamlingar.

Den här oktoberdagen i Uppsala inledde Maria Schildt, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, med att, under rubriken Musik och materiell kultur. Att arbeta med musikaliers omusikaliska egenskaper, tala om Dübensamlingen och visa på hur vi genom dess objekt kan utvinna kunskap som går utöver det rent musikaliska innehållet i notmaterialet. Det handlar till exempel om hur kulturella uttryck spreds mellan de europeiska hoven under 1600-talet och hur dessa uttryck genomgick anpassningar beroende på kontext. För att så utförligt som möjligt kunna klarlägga dessa informationsflöden så är de materiella egenskaperna hos samlingens artefakter väsentliga, till exempel papperets vattenmärken för datering.

Dimitrios Iordanoglou, från institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet, talade därefter under rubriken Homeros from the hylla? Vad är en klassisk text och var finns den egentligen? Med Iliaden som utgångspunkt så redogjorde han för de grundläggande skillnader, samt påföljande för- och nackdelar, som inom textkritiken finns mellan den stemmatiska metoden, med dess grundläggande strävan efter att härleda en enda urtext, och ett metodval som i stället väljer att publicera så kallade multitexter, som till exempel i Homer Multitext Project.

Sedan hade turen att inta podiet kommit till Erik Hamberg, Uppsala universitetsbibliotek, och han berättade om Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk. Genom en nummerangivelse som finns antecknad i vissa av de böcker som ingår i biblioteket på Lövstabruks herrgård så kan dessa exemplar kopplas till motsvarande poster i den tryckta katalog som utgavs i samband med bokauktionen efter Olof Rudbeck d.y.:s död. Ett 60-tal böcker har därigenom identifierats som förvärvade av Charles De Geer vid detta tillfälle, varav ett 30-tal inom ämnet biologi. Somliga av dessa exemplar uppvisar sotskador som går att koppla till stadsbranden i Uppsala 1702. En del av böckerna i Leufstabiblioteket bands om i början på 1900-talet, något som innebar att de tidigare försättsbladen ersattes och även att vissa marginaler beskars hårt. Därmed försvann information som annars hade gjort det möjligt att eventuellt knyta ytterligare exemplar till Rudbeck d.y. En nyttig påminnelse om betydelsen av att bevara böcker i deras rådande skick.

Efter lunch var det dags för Annie Mattsson, från institutionen för litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, att tala under rubriken Kunskap, makt, materialitet. Svenska arkiv på 1700-talet. Detta är också namnet på ett forskningsprojekt där Mattsson ingår som en av deltagarna.  I modern forskning har inte bara arkivalierna, utan allt oftare även arkivorganisationerna i sig själva kommit att bli föremål för studier. Det tidigmoderna 1700-talet var en guldålder för etableringen av olika verksamhetsarkiv. De administrativa praktikerna genomgick en professionaliseringsprocess samtidigt som de statliga arkivpraktikerna spreds till civilsamhället. Mattson har studerat praktikerna i ett sådant enskilt arkiv, nämligen Kungliga Poliskammarens arkiv, och i synnerhet har hon där undersökt notarierollen. Idealet, som eftersträvades genom upprättandet av system och standardisering, var att notarien skulle skriva ned, men utan att lämna individuella spår. Mattsson visade på hur den enskilda notarien, individuellt identifierbar, trots detta framträder i arkivet på olika sätt, ibland genom så skenbart obetydliga detaljer som till exempel de olika trådar som användes för att binda samman handlingar.

Sist av alla denna dag talade Per Widén, från institutionen för idé- och lärdomshistoria och institutionen för konstvetenskap vid Uppsala universitet, under rubriken Att skilja på sak och person. Eller inte. Han redogjorde för hur den konstsamling som Carl A Hård donerade till Uppsala universitet kom att delas upp i olika delar och hur dessa delar sedan har kommit att katalogiseras på olika sätt. Detta exemplifierade något som jag tror att alla som arbetar med denna typ av samlingar känner igen, nämligen hur historiska orsaker, ofta högst prosaiska sådana, bär på förklaringen till varför samlingar är ordnade och katalogiserade på ett visst sätt. Widén avslutade med att understryka vikten av att på något sätt bevara och tillgängliggöra all tillgänglig information. Utförlig metadata är grundläggande, särskilt eftersom vi i dag inte vet vad som kommer att intressera morgondagens forskare.

Moderator för seminariet var professor Mattias Lundberg, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Under den avslutande diskussionen så påtalades att en gemensam insikt som kunde dras ifrån samtliga föredrag är den stora mängd information som finns lagrad i materialiteten hos bibliotekens och arkivens samlingar. Ett slutord från auditoriet var också konstaterandet att en viktig del av den kunskap som finns rörande olika samlingar existerar som en levande tradition som förs vidare mellan generationer av bibliotekarier och arkivarier. Det är inte minst ur en sådan aspekt som det blir särskilt viktigt med dagar som denna i Uppsala, de erbjuder en möjlighet att utbyta erfarenheter, både gällande hantering och forskaranvändning, och att skapa kontaktnät kring specialsamlingar.