Inlägg

Från den Widestedska officinen

I Umeå universitetsbiblioteks samlingar finns många praktverk och klenoder, men det behövs inte alltid något sådant som en påkostad inkunabel för att ett bibliotekariehjärta ska börja slå lite extra hårt. Ibland kan det räcka mer än väl med betydligt mycket anspråkslösare saker. Så är det till exempel med den här bibliotekarien inför det lilla häftet på bilden ovan. Det består av bara två vik som har limmats samman i falsen och det totala sidantalet är således blott åtta sidor. Måtten är 15,5 x 9 cm. Det kan verkligen inte sägas vara annat än en mycket rudimentär tryckprodukt.

Enkelheten och de ålderdomliga typsnitten gör att man vid en första anblick kan förledas tro att häftet skulle vara äldre, men tryckåret är faktiskt så pass sent som 1850. Det var uppenbarligen inte det modernaste av den tidens tryckerier som framställde denna produkt. Kan du uttyda impressum, dvs. uppgifterna om var den har tryckts?

Det är inte helt lätt, versalerna är särskilt svårtydda i en redan från början besvärlig frakturstil, men efter en stund ser vi att där faktiskt står ”Skellefteå”.  Det handlar om ett tidigt tryck från denna norrländska kuststad. Under ortsangivelsen så läser vi dessutom ”Widestedts Officin”. Officin (från latinets officina, verkstad) är en äldre beteckning för boktryckeri. Men den Widestedt som tryckt detta häfte, vem var då det? Innan vi svarar på detta så kan det vara lämpligt med en kort historisk bakgrund.

1761 hade Norrlands första tryckeri etablerats i Gävle. År 1800 fick också läroverksstaden Härnösand en tryckpress (vilket har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg), men dessa både städer förblev sedan under de kommande fyra decennierna de enda norrländska tryckorterna. 1840-talet kom dock att bli en brytningstid. Mellan 1840 och 1847 fick sju norrlandsstäder egna officiner: Umeå 1840, Sundsvall 1840, Hudiksvall 1845, Östersund 1845, Söderhamn 1845, Piteå 1846 och Skellefteå 1847.

Denna utbredning av boktryckarkonsten i de nordliga provinserna under 1840-talet skedde i nära samband med lokalpressens framträdande. Mycket kort tid efter att det första tryckeriet etablerats, som längst dröjde det två år, så hade samtliga dessa städer även fått sitt första lokala tidningsorgan.

Skellefteås förste boktryckare var f.d. skomakaren Per Anton Boman (1810-1879). Han hade 1846 etablerat sig som boktryckare i Arboga och under en period försökt sig på att utge Arboga Weckoblad. Verksamheten där blev emellertid kortlivad, satsningen bar sig inte ekonomiskt, och Boman återvände hem till Västerbotten, varpå tryckeriet kom att följa med honom norrut. På detta sätt fick Skellefteå år 1847, blott två år efter att stadsprivilegierna erhållits, sitt första boktryckeri och året därpå också sin första tidning, då utgivningen av ”Fjell-Örnen” startade.

Även detta tidningsprojekt blev emellertid mycket kortlivat. En liten tid överläts tryckeriet till konstförvanten (boktryckeriarbetaren) J. E. Jernberg och ett omtag med tidningen gjordes, då som ”Nya Fjell-Örnen”, men till slut gick det inte längre. Boman fann sig tvungen att sälja tryckeriet och överge banan som boktryckare.

Det är här som dåvarande lantmäteriauskultanten Walfrid Olov Widestedt (1827-1896), han som tryckt vårt lilla häfte, kommer in i bilden. 1849 köper han boktryckeriet av Boman och flyttar det ut till sitt hemman på Alhem (Norrböle) strax utanför staden. Härifrån görs nu ytterligare ett försök att utge en lokal tidning, denna gång med namnet ”Skellefteå Tidning”. Allt detta kom dock bara att bli ett kort mellanspel i Widestedts liv. I november 1850 säljs verksamheten vidare till bokbindaren Carl Fredrik Carlberg.

Lantmätare W. O. Widestedt
(Bild: Landshövding Gustaf Lorentz Munthes arkiv)

Redan innan tryckeriet kom in i bilden hade Widestedt utbildat sig till lantmätare och det var på den banan som han nu fortsatte. Det måste ha tett sig som en avsevärt tryggare försörjning än boktryckaryrket i en liten nygrundad norrländsk kuststad. Widestedt kom år 1857 att utnämnas till kommissionslantmätare, samma titel som hans far hade burit. På 1880-talet, efter att han beviljats pensionering i förtid av hälsoskäl, så flyttade familjen till Visby och senare kom flyttlasset att gå vidare till Stockholm. Nära femtio år efter att han drivit ett tryckeri i sin norrländska födelsestad, den 6:e januari 1896, så avled den gamle lantmätaren.

Vi har fortfarande inte berört vad det enkla tryck som vi här tittar på egentligen handlar om. Titeln är alltså den sakligt upplysande ”Ny twål-bok, innehållande ett enkelt men wäl bepröfwadt sätt, att utan stor kostnad och tidspillan tilwerka en i alla afseenden god och ändamålsenligt tvål”. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat publikationen, så den som själv vill pröva tvålreceptet kan enkelt göra det.

Tyvärr är detta det enda tryck från Widestedts officin som vi har här i Umeå. Den anspråkslösa skriften är i dag att betrakta som en raritet. ”Från den Widestedska officinen utgick en del smärre tryckalster”, skriver Gustaf Renhorn i andra delen av ”Gamla stadsbor” och tillägger, ”nu för tiden ytterst sällsynta”.

I Hjalmar Linnströms ”Svenskt boklexikon” hittar jag elva stycken sådana ”smärre tryckalster” som ska ha getts ut av den Widestedska officinen. Utöver vårt häfte om tvåltillverkning så är dessa: ”Hemligheten i Guds lustgård” (1849), ”Doctor Martini Lutheri Predikan och Förklaring öfwer Herrans Heliga Nattward” (1849), ”Sånger från China” (1849), ”Lucie Dalville” (1849), ”Att färga tyger svarta och fula” (1850), ”En ny krigsvisa, då jag från hemmet drog” (1850), ”Vägvisare mellan Haparanda och Stockholm samt Öfver-Torneå” (1850), ”Alonzo den tappre och Imogéne den sköna” (1850), ”En ny wäfbok” (1850), ”Nya ordspråksboken” (1850). Widestedt verkar ha testat marknaden med ett ämnesmässigt brett spektrum av skrifter.

Genom att på Kungliga biblioteket eftersöka trycklistorna från det Widestedtska boktryckeriet skulle det eventuellt gå att få ytterligare information om vad det var som trycktes ute på Alhem. Av de elva titlar som Linnström redovisar är det bara fyra stycken som för närvarande går att hitta i den nationella samkatalogen Libris. Vad gäller de övriga så kan vi bara hoppas att de ändå finns bevarade i något biblioteks okatalogiserade äldre samlingar. Av den biblioteksansvarige på Skellefteå museum så har jag i alla fall fått veta att de två första av de ovan uppräknande titlarna, som båda saknas i Libris, finns i deras samlingar.

Till sist, en liten detalj som jag inte kan lämna okommenterad är den förtjusande manicula (lat., liten hand) som finns på tvålhäftets titelblad. Den bidrar till det något ålderdomliga utseendet. Symbolen ☞ började dyka upp i böcker under medeltiden och blev särskilt populär med renässanshumanisterna. Sådana ritade små charmiga händer är därför vanligare än man skulle kunna tro i äldre böcker. De kan dyka upp lite titt som tätt i marginalen för att peka ut ett textställe som en tidigare läsare av någon anledning funnit särskilt intressant.

Från början var alltså maniculum någonting som ritades dit för hand och den var ofta ett tecken på läsarens närvaro, men den pekande handen kom också att införlivas i tryckteknikens grafiska repertoar. Den var då, så som den använts i detta tryck från Skellefteå, en möjlighet för en boks avsändare, inte läsaren, att fästa uppmärksamheten på något. Senare kom den stiliserade handen att framför allt kopplas till reklamens språk och det är nog därifrån, eller kanske ännu hellre som digital markör på en dataskärm, som de allra flesta känner igen den i dag.

Från Wittenberg till Skellefteå

I dag har det gått precis 500 år sedan Martin Luther, enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Denna händelse den 31 oktober 1517 har setts som startskottet för ett historiskt förlopp som kom att innebära stora omvälvningar och den romersk-katolska kyrkans uppsplittring. I Sverige ledde det till att den medeltida katolska kyrkan omvandlades till den evangelisk-lutherska statskyrkan, något som satte djupgående prägel på hela samhällsutvecklingen.

Reformationsrörelsen tog effektivt boktryckarkonsten i sin tjänst för att sprida sitt budskap och det tryckta ordet blev ett medel för masspridning av information och propaganda. Umeå universitetsbibliotek smygstartade Reformationsåret 2017 redan förra hösten, då vi i säkerhetsmontern i vår entré visade ett urval äldre böcker som på olika sätt hade en koppling till reformationen. En av dessa utställda böcker var en stor volym tryckt på 1550-talet i den tyska stad som var reformationens epicentrum, Wittenberg, och som sedan snabbt hade färdats 200 mil norrut, till Europas nordligaste delar, för att där hamnat i en församling vid den norrländska kusten.

I sitt nuvarande skick har exemplaret förlorat en del av sin forna glans, men det är ändå inte svårt att se att detta en gång i tiden har varit ett anslående bokband. Måtten är respektingivande 33 x 22 x 10 cm. Det vitgarvade skinnbandet bör en gång i tiden ha ägt en imponerande lyster och den heltäckande blindpressade dekoren på pärmarna, med dessa många mönster och figurer, måste ha fascinerat betraktaren. Tidens tand har emellertid satt sina spår; det har trots allt gått nästan ett halvt årtusende sedan den här boken tillverkades.

Skinnet har solkats och lyser inte längre lika vitt. Skador gör att det här och där går att se de underliggande gedigna träskivor som utgör pärmarnas fundament. De två spännen som har använts för att stänga ihop bandet saknas. Vid det skavda rygghuvudet skymtas fragment av handskriven text, manuskript av pergament som har skurits sönder för att vid inbindningen användas som material till bokens kapitälband. Här döljer sig alltså rester av text som är ännu äldre än den tryckta inlagan, något som inte är ovanligt i bokband från den här tiden.

Om vi öppnar volymen så kan vi läsa titeln ”Tomvs sextvs omnivm opervm reverendi domini Martini Lvtheri” vilken berättar att detta är del sex av Luthers samlade verk. Längre ner finns också uppgiften att boken är tryckt i Wittenberg av boktryckaren Peter Seitz år 1555, nio år efter Luthers död.

Titelsidan är som synes även utsmyckad med en ståtlig träsnittsbordyr, vars upphovsman troligen är Lucas Cranach d.y. Här ses Luther, vars ansiktsdrag spreds och blev välbekanta genom den tryckta bildens mångfaldigande, knäböjande till höger om den korsfäste Jesus. Mannen till vänster, också knäböjande, föreställer en av Sachsens kurfurstar omkring denna tid, även om den exakta identiteten inte är helt säkerställd. Träsnittsmotivet trycktes första gången 1546 i en utgåva av Luthers översättning av Nya testamentet och återanvändes därefter flera gånger, bland annat i andra bibelutgåvor, men som synes också vid utgivningen av Luthers samlade verk.

Denna bok har, innan den kom hit till Umeå UB, ingått i Skellefteå landsförsamlings boksamling. Kan vi då säga något ytterligare om hur och när exemplaret kom till Skellefteå? På titelbladet finner vi en informativ anteckning på latin skriven med bläck:

Här får vi veta att boken köpts år 1559 av Andreas Olai (1512-1569) med hemorten ”Schelletta”, en äldre stavning för Skellefteå. Redan fyra år efter att boken tryckts i Wittenberg så fanns den följaktligen uppe i norra Västerbotten.

Andreas Olai (morfar till den beryktade Johannes Bureus) var född i Uppsala, men blev så småningom kyrkoherde uppe i Skellefteå. I de mycket intressanta anteckningar som han gjorde i församlingens kyrkobok från denna tid (och som i dag finns digitaliserad i SVAR och Digitalt Arkiv) så känner vi igen handstilen på vår Lutherboks titelsida. Genom detta exemplar kan vi sålunda på ett mycket handfast sätt närma oss det förflutna, såväl reformationens Wittenberg som en enskild prästman i Norrland på 1550-talet.